Medan regeringar i våra nordiska grannländer formas genom förhandlingar efter valet präglas svensk politik allt oftare av röda linjer och ömsesidiga veton. Resultatet är ett politiskt klimat där regeringsbildningen riskerar att bli viktigare än sakpolitiken – och där väljarna får allt svårare att överblicka alternativen.
När Thorbjörn Fälldins regering tillträdde efter valvinsten 1976 lär Olof Palme ha sagt: ”De ska få ett helvete.” När Sanna Marin förlorade valet i Finland 2023 sade hon i stället: ”Folket har valt och demokratin har segrat. Jag önskar min efterträdare lycka till.” Kontrasten illustrerar varför förhandlingsparlamentarism har svårt att fungera i Sverige. Den bygger på tillit, respekt för valresultatet och en vilja att förhandla efter valet. Samtidigt försvåras regeringsbildningen av partiernas låsta positioner. V och MP kräver inflytande för att stödja en S-regering, medan C utesluter regeringssamarbete med V. Det gör utsikterna för en stabil regering osäkra.
Förhandlvingsparlamentarism i stället för röda linjer och kontraktsparlamentarism efter valet den 13 september? Det är den modell som Marie Demker, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, förespråkar med hänvisning till övriga Norden. Men Sverige har haft andra förutsättningar. Det långvariga socialdemokratiska maktinnehavet har bidragit till en mer låst blockpolitik och ökad polarisering. I de nordiska grannländerna inleds regeringsförhandlingarna först efter valet, där vallöften vägs mot kompromisser för att skapa majoriteter. I Sverige har däremot regeringsunderlag och ministerval i hög grad formats inom partiernas egna kretsar. Tidöregeringen har delvis brutit detta mönster genom att rekrytera flera ministrar med stark professionell bakgrund, som Gunnar Strömmer, Carl-Oskar Bohlin och Pål Jonson. Frågan är om det har gjort någon avgörande skillnad inom de politikområden som väljarna prioriterar.
