Sverige har fått en doktor i mänskliga rättigheter
Linde Lindkvist är Sveriges förste doktor i mänskliga rättigheter. (Foto: Privat)


Sverige har fått sin första doktor i mänskliga rättigheter. Linde Lindkvist heter han och bor i Strängnäs.

Linde Lindkvist forskade vid historiska institutionen på Lunds Universitet. Hans avhandling handlar om hur artikeln om religionsfrihet i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter kom till 1948.

– Det är det dokument som de flesta som arbetar med mänskliga rättigheter på ett eller annat sätt betraktar som en helig skrift, säger Lindkvist.

Artikeln har en stor betydelse för hur man talar om religionsfrihet i olika sammanhang som berör mänskliga rättigheter, till exempel i Europadomstolen och bland frivilligorganisationer och aktivister som jobbar med mänskliga rättigheter, berättar Lindkvist.

Rättigheterna kan bli en tvångströja

Det är ett ständigt pågående samtal om vad religionsfrihet innebär både i Sverige och internationellt. Det kan röra frågor som till exempel omskärelse eller Muhammedkarikatyrerna. Artikeln om religionsfrihet är något gemensamt att utgå ifrån, men Lindkvist ser det som att rättigheterna även fungerar som en tvångströja ibland.

Han nämner exemplet om förbudet mot minareter som röstades fram i Schweiz hösten 2009. Flera av dem som argumenterade för förbudet sade att det vore förenligt med hur religionsfrihet förstås i de internationella konventionerna, bland annat artikeln som Lindkvist själv höll på att studera.

– Att den här artikeln kan tolkas som att den är förenlig med den typen av förbud pekar på att vi inte kan använda den för att komma åt en del av de saker som vi skulle vilja komma åt med en artikel som handlar om religionsfrihet, säger Lindkvist.

I de tidigare internationella överenskommelserna gällande religionsfrihet som Lindkvist har tittat på, från innan FN:s allmänna deklaration 1948, så är den viktigaste rätten att få utöva sin religion i offentligheten och religiösa gruppers rätt att etablera institutioner utanför nationalstatens direkta översyn. De rättigheterna nedtonades i dokumentet 1948 till förmån för inre samvets- och tankefrihet. Nu nämns inte längre de kollektiva rättigheterna, till exempel att sätta upp religiösa skolor, utan man lämnar det till enskilda stater att själva reglera.

Forskar gärna vidare

Schweizs minaretförbud var en av de frågor som fick Lindkvist att bli intresserad av sitt blivande ämne.

– Det var den frågan och andra diskussioner, till exempel slöjfrågan, den typen av frågor som var väldigt heta just då. Jag ville skriva om hur det kommer sig att vi idag ser på religionsfrihet framförallt som en individuell rättighet, och framförallt som ett skydd mot människans inre tanke- och samvetsfrihet. Det är två dimensioner som betonas väldigt starkt i den text som jag studerar.

Det som blev en avhandling var till en början tänkt som ett bakgrundskapitel om deklarationen, men den svällde och blev 250 sidor istället, säger Lindkvist. Han skulle gärna forska vidare i ämnet.

– Jag har många saker som jag vill skriva om. Men det är inte så lätt att vara forskare. Det är en ganska hård konkurrens om alla stipendier och tjänster. Det är en lång, smal och osäker vandring framför mig och alla andra som försöker, säger Linde Lindkvist.