Louise Meijer (M) vill att en person ska ha varit svensk medborgare i minst tio år för att vara valbar till riksdagen. Förslaget väcktes efter att vänsterpartisten Mohamed Ali, som blev svensk medborgare i februari, valdes in i riksdagen i september. Meijers argument är att den som ska stifta landets lagar också bör ha hunnit leva som medborgare, lära känna samhället och förstå de institutioner och principer som bär upp vår demokrati.
Att vara medborgare och att vara redo att företräda hela landet i dess högsta lagstiftande församling är inte samma sak. En riksdagsledamot beslutar om lagar, skatter, statsbudget och landets långsiktiga inriktning. Uppdraget kräver omdöme och kunskap om det samhälle vars framtid man är med och bestämmer. Det är därför rimligt att ställa högre krav på valbarhet än på medborgarskap. Rösträtten ger medborgaren inflytande över landets styre. Valbarheten ger möjlighet att själv utöva detta styre. Skillnaden är principiell och finns i de flesta etablerade demokratier.
Sverige har under en kort period tagit emot en invandring som i volym och hastighet överstiger vad de flesta andra länder har upplevt. En stor del av de nya medborgarna kommer från länder som Syrien, Irak, Afghanistan och Somalia – samhällen där det kulturella avståndet till Sverige är stort när det gäller religionens plats i det offentliga, synen på kön, individens förhållande till kollektivet och statens roll. Dessa skillnader är inte marginella. De rör grundläggande frågor om vad som utgör legitim makt, vilka normer som ska styra det gemensamma livet och hur lojalitet fördelas mellan individ, grupp och stat. I många av dessa länder är politisk makt i praktiken knuten till religion, etnicitet eller klan. När inflödet är både stort och kulturellt avlägset ökar behovet av en prövningstid, eftersom den tidigare förutsättningen – att de som var valbara i praktiken hade lång förankring – inte längre gäller.
