Frågan om hur Sveriges grundlagar ska kunna ändras är inte bara juridik. Den handlar i grunden om förtroendet för demokratin. Därför är det rimligt att svenska folket ska få säga sitt innan spelreglerna skrivs om.
Grundlagarna utgör folkstyrets ramverk. De ska vara svåra att ändra – men inte så svåra att demokratin stelnar. När Grundlagskommittén nu föreslår att det i framtiden ska krävas två tredjedelars majoritet vid det andra beslutet om en grundlagsändring sägs syftet vara att skapa stabilitet. Men varje spärr har en baksida. Ett system som blir alltför trögt riskerar också att bli mindre lyhört för förändringar, även när de har stark folklig förankring.
Sverige har historiskt valt en modell där eftertanke och folkligt inflytande balanseras. Två riksdagsbeslut med ett val emellan har fungerat som en effektiv broms mot förhastade beslut, samtidigt som medborgarna haft möjlighet att påverka genom sin röst. Det är en ordning som skapat förtroende – inte för att den skyddat makten, utan för att den påminner om var makten ytterst hör hemma.
