Har du någonsin undrat vad som hände med de lidelsefulla pianister som spelade till stumfilmer med Charlie Chaplin och Helan och Halvan? Dessa artister har inte gått förlorade i dammiga arkiv från 1920-talet. Deras konst har aldrig förlorats och nu gör den till och med comeback.

Ben Model, en av USA:s ledande stumfilmspianister, har varit spelat på Museum of Modern Art (MoMA) i New York de senaste 25 åren. Hans liv tycktes vara format för denna ovanliga karriär.

– Jag började spela piano till stumfilmer när jag studerade vid New York University. Detta var före VHS så alla filmer visades i 16 millimeter, tyst. Jag var helt förälskad i stumfilmer under min uppväxt, och det störde mig att det spelades så dåligt [till dem]. Jag hade spelat piano sedan jag var barn och kände att jag hade något att bidra med till dessa underbara filmer. Jag tänkte: ”Jag vet inte vad jag gör, men det måste vara bättre än ingenting!”

Chefen för universitetets filminstutition tyckte att hans ackompanjemang till ”tystnaden” under lektionerna var en jättebra idé och uppmuntrade honom till att göra det. Eftersom det inte fanns några instruktionsböcker sökte Ben Model upp alla i New York City som tonsatte stumfilmer och blev vän med organisten och kompositören Lee Erwin.

På den tiden, i början av 1980-talet, var Lee husorganist i Carnegie Hall Cinema (nuvarande Zankel Hall) och hade själv spelat till stumfilmer på teaterorgeln på 20-talet.

– Lee överlämnade sin filosofi och sina tekniker för ackompanjemang av stumfilmer till mig och han var min vän och mentor i många år. Lee gick bort år 2000 vid 91 års ålder.

Ben hade inga svårigheter att få tillgång till stumfilmerna när han växte upp. Han tittade särskilt på de kortfilmskomedier som visades på tv under hela 50-, 60- och 70-talet. Han kunde också köpa kopior av gamla filmer i åtta och sexton millimeter. Som ung sparade han pengarna han tjänat på gräsklippning och tidningsutdelning och köpte Buster Keaton, Charlie Chaplin och Harry Langdon-filmer, det var det enda sättet att få se mer av dem.

– Mina föräldrar säger att jag som treåring upptäckte Charlie Chapllin, i mitten av 60-talet.

I början av 80-talet när kabel-tv kom in i bilden slutade man att visa stumfilmer regelbundet. Det var då kortfilmer med Helan och Halvan och ”Littel Rascals”, som också varit med i sändningarna sedan 1950-talet, slutade att visas.

Men Ben Models kärlek för stumfilmen hade redan vuxit sig stark, speciellt efter att det visade sig att han bodde i samma stad som den berömde Broadwaykritikern Walter Kerr, författare till ”The Silent Clowns”.

– Mina föräldrar hörde att han hade en stor samling med 16-millimetersfilm och jag skrev ett brev till honom (jag var 12). Några dagar senare ringde han upp mig och de kommande 15 åren eller så gick jag till hans hem ett par gånger om året för att titta på stumfilm i hans studio som inrättats med skärm och teaterstolar och 16-millimetersprojektorer – och en rullbandspelare som Kerr själv spelade ljudspår på, vilka han hade sammanställt från olika instrumentala skivor.

Stumfilmens språk skiljer sig från talfilmens, eftersom en ljudfilm använder sig av dialog för att introducera det mesta av informationen. Musikackompanjemanget är nödvändigt för att förmedla huvudpersonernas känslor och fylla ut tomrummen i de ljudlösa händelserna.

Efter att bröderna Lumiere först visade sina filmer 1895 användes särskilda utdrag ur klassiska musikstycken för att fylla tystnaden och ge uttryck för olika känslor. Senare skrev kompositörer som Gaston Borch, J S Zamecnik, Domenco Savino och Leo Kempinsky musik som lät som klassiska stycken, men som hade namn som ”Misterioso Andante”, ”The Crafty Spy”, ”Jollity” och ”Agitato Furioso”. På notbladet för ”Sinister Misterioso” av Iréneé Bergé anges det till exempel att musiken ska användas ”för att antyda fara i det mörka och för dystra scener ”.

Idag har saker och ting förändrats och vanligtvis är musiken skräddarsydd för varje film. Vi kallar detta för soundtrack.

Ben Model är pigg på att skapa sina egna ackompanjemang. Däremot anser han att den bästa musiken till stumfilm är den som publiken fick lyssna till på 1910- och 1920-talet, klassisk eller ej.

– Detta är ett diskussionsämne bland fansen, eftersom det finns flera grupper som följer stumfilmer idag som har en mer modern musikalisk inställning. Det är rockgrupper som Dengue Fever och Yat-Kha som ackompanjerar stumfilmer, och det finns också elektroniska artister, hip hop-DJ:s och så vidare, som också gör detta. Massor av människor gillar verkligen denna blandning av epoker och vissa människor står inte ut med det. Min egen inställning härrör ur min bakgrund som filmskapare. Jag vill stödja arbetet för de människor som gjorde dessa filmer och nutidens publik som tar dessa filmer på allvar och uppskattar dom på det vis som filmskaparna tänkte. När ljuset släcks jobbar jag för Keaton, Griffith och Murnau.

Ben Model förklarar att från 1920-talet hörde teaterpubliken mestadels orkestrar i olika storlekar, och teaterorglar, liksom pianon. För många människor har pianot blivit det typiska ljudet för stumfilm, eftersom piano användes för filmer som sändes på tv i många år, och eftersom det är ett instrument som är mer lämpligt och prisvärt idag än att hyra in en orkester eller installerara en orgel.

Dessutom har pianot förmåga att uttrycka stumfilmens känslor. Det gör naturligtvis även Wurlitzers teaterorgel eller en bra orkester.

– Det finns många teatrar runtom i USA som har en teaterorgel och visar stumfilm, till exempel Loew’s i Jersey, New Jersey eller Paramount i Middletown, New York. Flera av de platser jag har spelat på, inräknat MoMA, har en virtuell teaterorgel kallad Miditzer, som använder digitala versioner av teaterorgelns pipor och styrs från en laptop, midi-keyboard och orgelpedaler.

Tillsammans med instrumenten tycks även känslan i den medföljande filmen ha förändrats med tiden.

– Den största skillnaden mellan stumfilmsackompanjemang – och det var inte bara piano utan även (och främst) teaterorgel och orkestrar – är att dagens ackompanjatörer har mycket mer tid på sig att förebereda sig. På stumfilmstiden spelade du varje dag, några föreställningar varje dag, men dagens ackompanjatörer kanske har ett fåtal i månaden. Det finns mer tid och andrum mellan framförandena för att finslipa musiken och smälta hur de tidigare framförandena har gått.

Ett annat viktigt faktum är att folks kollektiva musiksmak och uppfattning om vad filmmusik är har utvecklats mycket.

– De flesta ackompanjatörer som jobbar idag använder sig inte av det jag kallar för ”Peter och Vargen-stilen” som användes mycket under den tysta tiden: att varje karaktär har sitt eget tema som spelas varje gång de dyker upp. På 1920-talet var det även vanligt att spela låtar där titeln hade något att göra med det som hände på duken. Idag är titlarna ”ordlekar” och bekant musik är en signal till publiken att inte ta filmen på allvar.

Efter räntefallet på 80-talet och tidigt 90-tal har stumfilmen sett en stadig ökning de senaste tio åren, tack vare internet, ett stort antal dvd-släpp och det faktum att teatrar och andra konstarenor numera kan bekosta videoprojektorer. Ben Model medger att hans schema är fullbokat.

– Varje år ges det ut fler stumfilmer på dvd. Jag får fler bokningar varje år och har redan gjort fler än 140 uppträdanden under 2009.

– Dessutom poppar det upp stumfilmsfestivaler runt om i hela världen. Det finns en årlig stumfilmsfestival i Tromsö i Norge, där jag spelar varje år, och det finns en stor stumfilmsfest i Pordenone i Italien som har funnits i många år.

Model har även fullt upp på MoMA: En återkommande filmserie kommer att spelas upp under hela juni 2010, den kallas ”An Auteutist History of Film” och han spelar även till några stumfilmer på museets filmbevarande festival i november 2009.

Översatt från engelska: http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/24397/