Keir Starmer avgick den 22 juni som brittisk premiärminister och Labourledare, mindre än två år efter partiets jordskredsseger i valet 2024. Han stannar kvar tills en efterträdare valts, med Andy Burnham som stark favorit. Avgången kom efter månader av internt uppror, rekordlåga förtroendesiffror och stora förluster i lokalvalen i maj, där Reform UK gjorde stora framsteg på både Labour och Tories bekostnad.
De skäl som oftast lyfts fram i rapporteringen är ekonomiska och politiska. Tillväxten har uteblivit, skattetrycket höjts, vinterbränslebidrag till pensionärer skurits ned och vårdköerna förblivit långa. Politiska U-svängar, gåvoskandaler och utnämningen av Peter Mandelson till ambassadör i USA – trots dennes kopplingar till Jeffrey Epstein – har ytterligare skadat trovärdigheten.
Dessa faktorer ger dock en ofullständig bild av varför missnöjet blev så brett och snabbt. Under Starmers tid fortsatte småbåtsöverfarterna över Engelska kanalen på höga nivåer trots löften om att krossa människosmugglingen. Integrationen av vissa invandrargrupper har uppvisat allvarliga och långvariga brister. Ett av de mest genomgripande exemplen är skandalen med groomingligorna: systematiska gruppvåldtäkter av tusentals unga flickor, främst vita brittiska, begångna av gäng med övervägande pakistansk muslimsk bakgrund – med indikationer på att antalet offer når hundratusentals. Flera utredningar har visat hur polis, socialtjänst och åklagare under lång tid undvek eller försenade ingripanden av rädsla för att framstå som rasistiska. Starmer var själv chef för Crown Prosecution Service under en del av den kritiska perioden.
