"Sommarens bästa familjefilm"
Meryl Streep som har den kvinnliga huvudrollen i Mamma Mia kramas om av de äkta abborna Agnetha Fältskog och Annifrid Reuss vid världspremiären i Stockholm. (Foto: AFP)


  • Titel: Mamma Mia!
  • Produktionsår: 2008
  • Produktionsland: Storbritannien/USA
  • Regi: Phyllida Lloyd
  • Medverkande: Meryl Streep, Amanda Seyfried, Pierce Brosnan, Colin Firth, Stellan Skarsgård m fl
  • Betyg: 4/5

Första gången jag stötte på ”Mamma Mia!” var när jag gick i nian och vi var på klassresa i England. Som femtonåring var jag mer intresserad av actionfilmer, och tyckte således att det bara var en ”okej” upplevelse att gå på en musikal. Nu när jag mognat lite, och då jag faktiskt vågar erkänna öppet att jag gillar musikaler, kan jag helt oreserverat säga att jag älskade filmversionen av den populära musikalen.

Handlingen är, som brukligt är för musikaler, enkel och en aning bagatellartad. För den som inte är tidigare bekant med ”Mamma Mia!”, kan jag upplysa om att filmen handlar om en ung kvinna, Sophie (Seyfried), som ska gifta sig. Eftersom hennes mamma, Donna (Streep) aldrig talat om vem hennes far är, har Sophie bjudit in de tre män som möjligtvis kan vara hennes far. De tre männen spelas av Brosnan, Firth och Skarsgård.

Filmen utspelar sig på en liten ö i Grekland. Miljön kunde inte vara vackrare; den lämpar sig perfekt för alla sång- och dansnummer. Eftersom det är en musikal kunde regissör Lloyd ta sig stora friheter med miljön, då musikaler ursäktas från den vanliga filmvärldens logiska regler. Det är därför inte det minsta konstigt när Donna och hennes väninnor helt plötsligt befinner sig på en stor lustyacht när de bränner av ”Money, money, money”.

Det bör dock nämnas, att gillar man inte Abbas låtar, är detta nog ingen film man vill gå och se, eftersom det är uteslutande Abba-låtar som spelas i filmen. Personligen tycker jag att de gamla discolåtarna passar perfekt i musikalformatet. Men det beror förmodligen på att de används i lämpliga sammanhang. Man kan bara berömma manusförfattaren Catherine Johnson för hennes kreativitet; hon har lyckats skriva in de flesta av Abbas hitlåtar i manuset.

Eftersom de lyckades få Meryl Streep, som är en av vår tids bästa skådespelerskor, att tacka ja till rollen som Donna, är det kanske inte så konstigt att de gav hennes rollkaraktär lite mer utrymme än vad hon har i originalversionen. Och inte behöver de känna sig besvikna; Streep sprudlar av energi och dessutom sjunger hon riktigt bra!

Streep gör sin roll så bra för att hon är en så duktig skådespelerska; Seyfried känns, å sin sida, mer som en musikalartist, och gör sin roll som en sådan. Hon kanske inte fördjupar sin karaktär som Streep, men hon visar sannerligen världsklass i sångnumren.

När det kommer till den manliga trion, känns det som de valts mer på grund av sina talanger som skådespelare än på grund av sina musikaliska talanger. De har dock tilldelats få individuella sångnummer, vilket nog var ett smart drag, eftersom de knappast briljerar sångmässigt i de få de har. Men de flesta musikaler kombinerar gärna komik med sina musiknummer, och när det gäller den komiska sidan av filmen, dominerar männen. Jag tror till exempel att det är få andra skådespelare som kunnat skapa samma komiska effekt av att använda ordet ”spontan”, som Colin Firth gör i ”Mamma Mia!”. Under eftertexterna bjöd dessutom den manliga trion på ett stort skratt, när de dyker upp iklädda ”okonventionella” kläder.

”Mamma Mia!” är en upplyftande musikalfilm, som bjuder på lika många skratt som högkvalitativa sång- och dansnummer. Oavsett om man älskar ABBA, eller aldrig hört talas om dem, är detta en film man kan uppskatta, vilket gör detta till sommarens bästa film att ta med hela familjen på.

Andreas Ziegler är filmvetare och skriver regelbundet om sevärt på bio och dvd, exklusivt för Epoch Times läsare.