Somalisk piratverksamhet leder till ekonomisk utveckling
Den franska lyxyachten Le Ponant kapades av somaliska pirater i april 2008. Omkring 200 000 dollar av lösensumman återficks när franska specialstyrkor befriade fartyget. Eftersom piraterna vanligtvis investerar överskottet från sina kapningar i det lokala samhället, ger en ny rapport från Chatham House rådet att detta bör beaktas i strategierna för att bekämpa piraterna. (AFP/Getty Images)


Samtidigt som det definitivt är förödande för den internationella sjöfartsindustrin, ger den somaliska piratverksamheten lön åt fler än en handfull kriminella. Pengarna delas med det lokala samfundet enligt en ny rapport bland annat baserad på satellitbilder.

– Det internationella samfundet bör ha detta i åtanke när man utvecklar landbaserade strategier för att lösa problemet med de somaliska piraterna, säger Anja Shortland som skrivit rapporten åt den brittiska expertgruppen Chatham House.

Syftet med forskningen var att sprida ljus över de somaliska piraternas finansiella påverkan för att hjälpa det internationella samfundet att utveckla en landbaserad strategi för att bekämpa problemet med piraterna på Afrikas horn. Det uppskattas att kostnaderna som piratverksamheten under 2010 orsakat det internationella samfundet uppgår till mellan 7 och 12 miljarder dollar.

Somalia har saknat en central regering sedan 1989 vilket gör det svårt för analytiker att samla in ekonomiska data från landet.

Shortland betonar att Somalia har en djupt rotad dela-med-sig-kultur, vilken innebär att rika människor höjer sin status genom att dela med sig till medlemmar i sin egen klan. ”Betydande mängder pengar från lösensummorna spenderas inne i Somalia, men överdriven konsumtion verkar vara begränsad av sociala normer vilka förespråkar delande av resurser”, säger rapporten.

Det kulturella elementets vikt illustreras av ett somaliskt ordspråk som finns med i rapporten: ”Den som äger 100 getter men har släktingar som inte äger något, han är fattig”.

Enligt rapporten har piratledaren Abshir Boyah sagt, ”Det är inte så att tre personer delar på en miljon dollar. Det är snarare 300 personer”.

Mohamed Abdi, en annan piratledare, skrattade enligt rapporten åt FN:s hot om att frysa piraternas tillgångar och frågade: ”Vilka tillgångar?”

De flesta investeringarna från piraterna verkar emellertid hamna i de stora städerna Bosasso och Gaowe, snarare än i kustområdena, där piraterna har sin bas. Detta har framförallt varit fördelaktigt för tillfälliga arbetstagare samt för bönder i Puntland.

För att sammanfatta situationen på marken tog forskarna hänsyn till två typer av data. Information sammanställt av internationella icke-statliga organisationer, visade att stora delar av lösensummorna växlades in till den lokala valutan. Priset på boskap har gått upp i takt med att piratverksamheten ökat och piraternas inkomst har hjälpt till att motverka de skenande matpriserna 2007-2008.

För det andra har man tittat på nattliga satellitbilder för att se var användningen av elektricitet ökat och funnit att städer i inlandet lyser på ett sätt som kuststäderna i Puntland, såsom Eyl och Hobyo inte har gjort.

Flera år av internationella anti-piratåtgärder från fler än 30 nationer har hjälpt till att minska antalet kapningar.

En rapport från den internationella Maritime Bureau fann att trots att kapningsförsöken under de första nio månaderna 2011 ökat jämfört med föregående år, 199 försök jämfört med 126 under samma period 2010, så har antalet lyckade försök minskat.

Pirater lyckades enbart få tag i fartyg i 12 procent av gångerna 2011, jämfört med 28 procent året innan.

Chatham-rapporten menar att med ökningen av patrullerande krigsfartyg och säkerheten ombord på handelsfartyg, har pirater försökt att få ut mer av fartygen de kräver lösen för. ”Gisslanförhandlingar drar nu ut på tiden och resulterar i rekordhöga betalningar”, säger rapporten.

År 2010 var den genomsnittliga lösensumman för ett fartyg 10 miljoner dollar och omkring 40 procent av det gick direkt till lokal arbetskraft. Omkring totalt 250 miljoner dollar betalades ut i lösensummor.

Med tanke på situationen ser internationella strateger på alternativen för landbaserade lösningar, såsom att exempelvis byta ut piraternas inkomst mot en annan källa. Shortland noterar att även om all inkomst från lösensummorna ersattes direkt, skulle det fortfarande vara mycket billigare än de över 12 miljarder som piraterna har kostat.

Baserat på dessa upptäckter säger Shortland att en strategi man bör beakta, är att samhällena i Puntland inte främjas av överskotten från piratverksamheten. En lösning ”bör sikta på att utnyttja besvikelsen i kuststäderna när det gäller de ekonomiska fördelarna från piratverksamheten och erbjuda dem ett alternativ som ger dem större fördelar än vad piraterna ger.”

”En militärt tillslag skulle å andra sidan beröva ett av världens fattigaste länder en viktig källa till inkomst och förvärra fattigdomen.”

Översatt från engelska