Snabba Cash - Guldbaggen är given


Beck, Wallander, Falk, van Veeteren och komedier med struliga killar i centrum. Är det någon annan som tycker att svensk film börjar kännas en aning tröttsam? Kan svensk filmindustri inte åstadkomma något bättre? Jo, det kan den faktiskt.

Jag skriver väldigt sällan om svensk film. Det finns två anledningar till detta. För det första försöker jag skriva om det som är mest intressant för er läsare, och då är det helt enkelt amerikansk film som gäller. Den andra anledningen är att det, för det mesta, bara görs två typer av svensk film. Antingen är det trötta polisfilmer eller så är det komedier, oftast med en strulig ung man i händelsernas centrum. Och det finns inte så mycket att säga om den senaste Beckfilmen. Beck är fortfarande trött och Gunvald Larsson är fortfarande arg.

För att ta några exempel från den senaste tiden. Jag har till exempel tagit mig en titt på de tre första Johan Falk-filmerna. Dessa ska vara ett mer actionorienterat alternativ till Beck och Wallander och allt vad de heter. Och det är de också. Men dessvärre har svensk filmindustri inte tillräckligt med pengar för att få det att se ut riktigt som den vill. Så om en amerikansk film är en tjock persisk matta, är Falk-filmerna en trasmatt man kan tänkas ha i köket. Ett annat svenskt exempel är “Sommaren med Göran” (Staffan Lindberg, Sverige, 2009), som handlar om en, hör och häpna, strulig kille. Det är väl en halvljummen och mysig film, men den bjuder knappast på något nytt och det är ganska långt mellan skratten. Det enda som gör att jag tyckte om filmen mer än en vanlig svensk komedi, var att huvudrollen innehas av Peter Magnusson, istället för Björn Kjellman, som syns alldeles för ofta i den här typen av filmer.

Sedan kom “Män som hatar kvinnor” (Niels Arden Opley, Sverige/Danmark/Tyskland, 2009). Jag hade läst boken, och var ärligt talat inte särskilt imponerad. Men jag tänkte som så, att med tanke på hur mycket ståhej det var kring böckerna, skulle detta kanske vara något alldeles extra. Men det var bara ytterligare en svensk deckare. Enda skillnaden var en pigg Mikael Nyqvist, som kändes väldigt fräsch efter att man sett Peter Haber spela Beck i en si så där hundra Beckfilmer.

Men så gick jag och såg “Snabba Cash” (Daniel Espinosa, Sverige, 2010) på bio häromdagen. Förhållandet till boken var liknande som det jag hade till “Män som hatar kvinnor”. Jag var alltså inte imponerad av Jens Lapidus, vars avhuggna stil och endimensionella karaktärer gav mig tråkig läsning. Men så fick jag en överraskning. Espinosa hade inte bara filmat av boken; han hade skapat något eget! I boken är det girigheten som står i mitten, medan allt annat bara är bakgrundsbrus. I filmen är girigheten den drivande kraften för karaktärerna. Men karaktärerna känns mer drivna av andra saker. Det känns som att begäret att tillhöra något större är viktigare än själva pengarna, som bara är ett medel för att nå slutmålet. Jorge vill kunna stötta sin mamma, syster och systerdotter; Mrado vill kunna bygga ett liv till sig och sin dotter; och JW vill ha pengar så att han kan passa in i sin flickväns omgivningar.

Det är inte Lapidus historia som gör filmen så bra. Det är det Espinosa har lagt till som gör den så bra. Och det är duktiga skådespelare han jobbar med. Tack vare utrymmet de får av Espinosa, får de tillfälle att bjuda oss på förstklassigt skådespeleri. De bästa scenerna är när deras ångest blir synlig. Det bästa spelet bjuder Joel Kinnaman på; när JW bryter samman på sitt rum, undrar man inte längre vem som kommer att vinna nästa års guldbagge för bästa skådespelare. Man vet.

Det har gjorts svenska filmer om den undre världen förut. Dessa har dock alltid resulterat i löjeväckande dåliga filmer. Tre exempel är “Sökarna” (Peter Cartriers & Daniel Fridell, Sverige, 1993), “Nio millimeter”(Peter Lindmark, Sverige 1997) och “Gangster” (Steve Aalam, Sverige, 2007). Den sistnämnda är sämst – av alla svenska filmer. Men “Snabba Cash” är alltså riktigt bra, kanske mest på grund av att den, till skillnad från ovan nämnda filmer, inte försöker vara tuff. Den försöker bara vara bra, vilket den lyckas med.

Andreas Ziegler är filmvetare från Göteborg och skriver regelbundet om film för Epoch Times Sverige