Skildring av den unge Buddha
En bild av en staty på Buddha Sakyamuni från Tokyo museum. (Foto: Wikipedia)


Kan en nutida biografi beskriva och ge en någorlunda sann bild av Buddha och beskriva hans gärningar? Det tror jag inte, för vad som är den sanna och helt korrekta berättelsen om Buddha förblir för oss en gåta. Författaren Karen Armstrong har dock i sin bok ”Buddha”, enligt min mening, lyckats att på ett berörande sätt skildra den unge Siddharta Gautamas väg för att erövra den sanning som han tror i grunden kan omskapa människor och ge dem möjlighet att finna en inre frid mitt i livets lidande.

I sin bok ”Buddha” skildrar författaren hur den unge Siddharta Gautama (sanskrit) eller Siddhatta Gotama (pali), som han omnämns i Armstrongs bok, lämnar sin bekväma och socialt högtstående tillvaro i Indien för att söka andlig upplysning. Siddharta Gautama kallas också Sakyamuni eftersom han föddes in i den aristokratiska klanen Sakya. Tiden är cirka 500 f Kr och landet upplever förändringar i kastsystemet och politiken.

Författaren Karen Armstrong är en brittisk religionsforskare och har givit ut flera böcker om världsreligionerna. Boken ”Buddha” gavs ut år 2001 och har med sitt lättbegripliga och anspråkslösa språk funnit många läsare.

I ”Buddha” beskriver författaren de svåra umbäranden Siddharta får utstå när han vandrar runt i det forna Indien och hur han efter att ha levt i askes och underkastat sig svåra botövningar för att frigöra sig sina mänskliga begränsningar inser att det finns en annan väg för att nå upplysning. Under bodhiträdet erfar han till slut upplysningen eller uppvaknandet och blir Buddha Sakyamuni.

Det finns många legender om Buddha Sakyamunis liv och gärningar och de ska jag inte gå in på närmare här. Låt oss i stället titta på vad det var som Buddha vill förmedla till oss människor enligt Armstrong.

Som vi alla erfarit är livet i ständig förändring och livets övergående natur är en av de främsta orsakerna till lidandet. Det präglas inte bara av stora livstrauman såsom sjukdom, åldrande och död utan också i dagliga misslyckanden, besvikelser och avvisanden. 

I ”Buddha” skriver Armstrong:

”Som han senare konstaterade: ”Smärta, missnöje och hopplöshet är dukkha (lidande), att tvingas nära inpå det vi hatar är lidande, att vara åtskild från de vi älskar är lidande, att inte få det vi vill ha är lidande.”

Texten får mig att reflektera över det faktum att vi på alla möjliga sätt i livet försöker förneka, fly undan och dämpa lidandet. Är inte alla strategier vi försöker ta till vägar för att slippa lidandet? Vare sig vi söker dämpa det i droger, njutningar, mat, shopping eller spel så ger det bara en kort stunds verklighetsflykt och lidandet finns fortfarande kvar.

Ibland tycker vi människor ändå att livet är ganska hyggligt och kanske får en del av oss uppleva en viss triumf i form av utmärkelser, befordran eller fördelar. Men till och med när vi upplever lycka så är inte ens den känslan bestående någon längre stund. Vi vet ju att det som givits oss också kan förloras. Om detta skriver Armstrong i ”Buddha”:

”Visserligen hade livet sina glädjeämnen, men när Gautama väl hade utsatt dem för obönhörlig vaksamhet märkte han hur ofta tillfredställelsen innebar lidande för andra. En människas välgång är ofta avhängig av någon annans fattigdom eller utestängdhet. När vi får någonting som gör oss lyckliga börjar vi omedelbart att bekymra oss för att vi kan förlora det. Vi eftertraktar något vi hyser begär till även om vi innerst inne vet att det i det långa loppet kommer att göra oss olyckliga.” 

Livets ständiga kamp för att vilja ha leder alltså till ett tröttsamt begär som genererar avund, svartsjuka, girighet och hat. I boken beskrivs hur Gautama märkte hur det ena begäret efter det andra tog hans hjärta i besittning och noterade då människans längtan efter något nytt, efter att befinna sig någon annanstans och skaffa sig någonting hon inte har.

Detta begär kan ta sig uttryck i att ändra kroppsställning, stoppa något i munnen eller att förströ sig på något annat sätt. Dessa behov ansätter oss människor hela tiden och oupphörligt.

Denna tröttsamma tillvaro som människan är fångad i finner Gautama en väg ut ur. Genom yogateknik och djup meditation förvandlar han de rastlösa, destruktiva tendenserna i människans medvetna och omedvetna inre.

Gautama når insikt om de fyra ädla sanningarna. Den första är sanningen om lidandet som genomsyrar människans liv. Den andra är sanningen att begäret är lidandets upphov. Den tredje sanningen är att det finns en utväg ur detta lidande och det är nibbana (nirvana) som innebär utplåningen av jaget vilket bringar upplysning och befrielse från lidandet. Den fjärde sanningen är att han funnit en utväg ur lidandet till dess upphörande i tillståndet nibbana.

I ”Buddha” beskrivs Gautamas trefaldiga handlingsplan, som består av moral, meditation och visdom. Moralen består av rätt tal, handlande och livsföring. Gautama betonar att det han nått insikt om är inget nytt påfund utan en ”en mycket gammal väg, en forntida stig där människor färdats i urgamla tider”.

Gautama finner den frid som uppnås när han når jaglösheten och inte längre är snärjd i egoistiska begär som förvänder synen och gör en fientligt inställd till andra.

I målande ord berättas i boken ”Buddha” om det ögonblick när Gautama inträder i det första stadiet av jhâna (stadium i transtillstånd) och trängde sig in i psykets innersta:

”När han till sist nådde nibbanas frid genomfors kosmos av skalv, himlar och helveten skakade i sina grundvalar och från bhoditrädet regnade röda blommor över den upplyste. Och i alla världar slog blommande träd ut i blom, fruktträden nedtyngdes av frukt, klänglotusen blommade på trädens stammar… De tio tusen världarnas system virvlade likt en blombukett som singlades genom luften.”

Armstrong konstaterar i boken att den nye Buddhan inte kunde rädda världen åt människorna. Gautama har insett att varje enskild människa måste nå sin egen upplysning.

Som den store upplyste Buddha Sakyamuni var så drevs han av sin stora medkänsla med alla levande varelser och ville ge människorna en chans att följa hans väg och nå befrielse. Tillsammans med sina lärjungar vandrade han oförtröttligt runt i landet för att sprida sin lära till människorna.

Ända till slutet fortsatte  Buddha Sakyamuni att leva för andra och medan gudarna jublade och marken skälvde erfor den upplyste det högsta slutgiltiga tillståndet.

Det berättas i ”Buddha” att hans sista ord till sina lärjungar var; ”Alla enskilda ting förgår. Sök er frigörelse med flit och uthållighet.”