Singin’ in the Rain - en oslagbar klassiker
Debbie Reynolds och Gene Kelly, i filmen "Singin' in the Rain." (Foto: AFP arkiv)


  • Titel: Singin’ in the Rain
  • Produktionsår: 1952
  • Produktionsland: USA
  • Regi: Stanley Donen & Gene Kelly
  • Medverkande: Gene Kelly, Donald O’Connor, Debbie Reynolds, Jean Hagen m fl
  • Färg
  • Tillgänglig på DVD i Sverige: Ja
     

I juli hade ”Mamma Mia!”(Phyllida Lloyd, Storbritannien/USA, 2008) premiär. Och då tycker jag att det är passande att tipsa om den här gamla klassikern. ”Singin’ in the Rain är nämligen en av tidernas bästa och mest beryktade filmmusikaler.

 
Vid en första anblick verkar musikalgenren urfånig, barnslig, och verkar inte alls vara något en filmkritiker kan tycka om. De två första intrycken stämmer. Musikaler är urfåniga och barnsliga. Men personligen tycker jag inte det finns något mer upplyftande än en riktigt bra musikal. Och ”Singin’ in the Rain”, inspelad i sprakande technicolor, är det bästa genren har att erbjuda.
 
För det första har den, som sig bör, en nästintill enfaldig story. Filmen utspelar sig i brytpunkten mellan stumfilmen och ljudfilmen, det vill säga 1927 då den första officiella ljudfilmen, ”the Jazz Singer”(Alan Crosland, USA), hade premiär. Detta skapar ett problem storlek bagatellartat för den populära stumfilmsduon Don Lockwood(Kelly) och Lina Lamont(Hagen). För det första krävs det, för första gången, att de ska kunna agera ut ett riktigt manus. För det andra har de lyckats dölja Lamonts gälla röst, eftersom hon aldrig behövt tala innan. Dessa ”problem” löser man dock ganska enkelt. Poängen är dock inte att problemen ska lösas, utan att det är väldigt underhållande att se hur de först uppstår och sedan överkoms efter mycket om och men. ”Singin’ in the Rain” är nämligen inte bara underhållande sång- och dansfilm, den är även en ypperligt underhållande komedi.
 
Trots att filmens story, som sagt, är tunn, har den tre färgstarka huvudkaraktärer, som gör att man lätt glömmer bort hur tunn storyn är. Lamont reduceras snabbt till en bikaraktär, som har ett par roliga scener. Istället är det Lockwood och hans bäste vän, Cosmo Brown(O’Connor), och hans flickvän, Kathy Selden(Reynolds), som står för de flesta musikaliska utfallen.
 
För även om ”Singin’ in the Rain” är underhållande som komedi, är det sång- och dansnumren, koreograferade av Kelly, som ger filmen dess riktiga tyngd. Min personliga favorit är ”Good Morning”, som framförs av filmens tre huvudkaraktärer i Lockwoods hem. Ett enastående flamsigt nummer.
 
Det är lite tråkigt att säga att det var bättre förr, men ”Singin’ in the Rain” är faktiskt den bästa musikalfilmen jag sett; det har kommit många bra musikalfilmer under åren, men ingen som kan mäta sig med ”Singin’ In the Rain”. Så om ni fortfarande är sugna på musikal efter ni sett ”Mamma Mia!”, tycker jag att ni ska gå och införskaffa ett exemplar av denna oslagbara klassiker.

Andreas Ziegler är filmvetare och skriver regelbundet om sevärt på bio och dvd, exklusivt för Epoch Times läsare.