När de internationella teknikjättarna började etablera datahallar i norra Sverige för drygt tio år sedan rullade våra folkvalda ut röda mattan och erbjöd generös rabatt på elskatten. Detta ledde till ökad användning av el utan att motsvarande elproduktion byggdes. Resultatet borde ha varit lätt att förutsäga, och det gjorde också initierade bedömare, men blev avfärdade av politiker med rosor på kind och solsken i blick. Enligt ekonomins första lag – priset är en avvägning mellan tillgång och efterfrågan – ledde detta till högre elpriser i landet. Med andra ord har alla Sveriges invånare subventionerat vinsterna i företrädesvis amerikanska multinationella företag med enorma vinster – vinster som beskattas i USA, inte i Sverige.
Parallellt med detta upplät vi betydande delar av landet till vindkraft. Vindkraften går med brakförlust, och vi kan med stor sannolikhet se fram emot en rejäl springnota den dag skogarna av ståltorn ska avvecklas. Det kommer att vara frestande för de utländska ägarna att försätta bolaget i konkurs och lämpa över kostnaden på det svenska samhället i någon form.
Som lök på laxen leder dessa etableringar till krav på förstärkningar av elnätet. Notan för detta läggs på alla invånare i konungariket, inte på ägarna av industrierna i fråga. På alla dessa sätt har vi gjort oss själva till en råvarukoloni; främmande makt får skörda vinsterna och den inhemska befolkningen får betala kalaset. Till skillnad från kolonialismen i Afrika ett sekel tillbaka i tiden har inte detta skett genom att främmande makt kommit med vapen i hand. Nej då, vi har självmant bjudit in dem att bära i väg våra kronjuveler, och vi till och med betalar deras kostnader för att göra det.










