Se upp - spindeln är tillbaka!
(Foto: Sony Pictures)


”Spindelmannen, spindelmannen, gör allt som en spindel kan”. Men når spindelns tredje räd på den stora duken upp till samma höjder som del ett och två?

Vi förenas med vår hjälte i triumfens tider; han har tjejen, New Yorks invånares beundran och övertygelsen om sina förmågor. Faktum är att allt är rosafärgat i Peter Parkers (Tobey Maguires) värld ända tills en främmande symbiotisk varelse förvandlar hans dräkt och gör den kolsvart, intensifierar hans krafter och framkallar hans mörka sidor. Med nyfunnen arrogans alienerar han sig från sina närmaste och hamnar i en kamp inte bara med sina egna demoner utan också med de tre mest skräckinjagande fiender han någonsin mött; den nya Goblin, aka Harry Osborn (James Franco) Sandmannen (Thomas Haden) och Venom (Topher Grace).

Spindelmannen 3 är trilogins mest övertygande film; den innehåller fler karaktärer, mer komedi och drama än någonsin tidigare. Författaren/regissören Sam Raimi har snickrat ihop en på varje sätt större och bättre film som inte bara utmärker sig som en i sig utmärkt film utan också knyter ihop trådarna från tidigare filmer. Detta ger den en kvalitet nästan värdig Shakespeare. Utan att avslöja för mycket så reds saker och ting ut en gång för alla inom den centrala triangeln; Peter, Mary Jane (Kirsten Dunst) och Harry.

Utöver de bestående intrigerna finns det givetvis också nya karaktärer, inkluderat en kärleksrival för MJ att strida med. Rivalen gestaltas av den vackre Bryce Dallas Howard som spelar Gwen Stacy. Men det finns tillräckligt med tid i filmen för de gamla favoriterna att återkomma. På något sätt klarar Raimi av att klämma in tre superskurkar, såväl som nya vänner och fiender och tillräcklig med berättelse- och actionscener för att fylla åtminstone tre filmer till, utan att det känns för mycket.
Raimi må så vara spindelskeppets hjärna och händer men Tobey Maguire är tveklöst hjärtat. Maguire som var imponerande redan i del ett och två är fantastisk denna tredje gång. Han ger skiftande neuroser till den töntige Peter Parker och när tiden är inne för symbiosen att ta över och framkalla det värsta ur honom (spindeln blir svartrockare – kolla den grymma eyelinern!) har Maguire en av sina stora dagar.

Manus och agerande – allt är bra. Men hur är det med actionscenerna? För vad skulle en spindelmannenfilm vara utan skräckinjagande actionscener? Är det möjligt för Raimi att överträffa den våldsamma tågkampen i Wall-Crawlers tidigare äventyr? Ja, om vi skulle iscensätta fyra enstaka ”bråk- och räddasekvenser”; spindel och Goblinjakt, spindelns räddning av Gwen Stacey 60 våningar upp, den mörka spindeln mot Sandmannen i tunnelbanan, Peter Parker mot Harry Osborn i ett gräl i Bournestil. Allt detta bygger upp inför det slutliga slagmålet med de fyra superhjältarna. Allt detta sammantaget är någonting mycket speciellt.

På den negativa sidan blir de tungt datoranimerade specialeffekterna ibland lite för ambitiösa. Särskilt tydligt blir detta under spindel-Goblinjakten och några Sandmanscener. Det är inte lika generande som i Mummy Returns men trots allt störande. Den blir också lite pantomimisk ibland. Vissa scener där Raimi utökar humorinsatsen för att göra den mindre mörk retar säkert lika många som de gläder.

Så många superlativ kan användas för att beskriva Spindelmannen 3: storslagen, teatralisk, rolig, magisk, spännande, romantisk, uppmuntrande, häpnadsväckande, men ordet vi söker efter här är bästa. Det här är vad Raimi har levererat; den bästa Spindelmansfilmen av alla. Den är ett episkt slut på en fantastisk trilogi. Kommer då spindelmannen tillbaka en fjärde gång? Vi kan bara hoppas.

****(Fyra stjärnor utav fem)

Översatt från engelsk originalartikel av Jenny Brandt.