Tidöregeringens strategi mot organiserad brottslighet satte finansiell begränsning i centrum. När rättsväsendet nu växlar upp i jakten på gängens tillgångar efterlyser forskare svar om metodens faktiska effekter.
Under de senaste decennierna har svensk brottsbekämpning genomgått en av sina mest fundamentala strategiska förskjutningar. Den traditionella mätstickan för framgång – beslagtagna vapen, travar med narkotika och antalet utdömda fängelseår – har fått sällskap av en betydligt mer finansiell fråga: Hur mycket pengar lyckades vi ta?
Svaret finns i principen om tillgångsinriktad brottsbekämpning. Begreppet, som etablerades brett av Brottsförebyggande rådet (Brå) genom den uppmärksammade antologin ”Gå på pengarna” (2014:10), avser statliga insatser som riktar in sig på kriminellas tidigare, aktuella och framtida tillgångar. Den bakomliggande logiken är lika enkel som kompromisslös: om den primära drivkraften bakom både ekonomisk och gängrelaterad brottslighet är pengar, måste bekämpningen konsekvent fokusera på samma sak. Genom att eliminera möjligheten att berika sig och visa upp sin status slår man direkt mot motorn i den kriminella verksamheten. Att kapa det finansiella syret anses av många myndighetsföreträdare vara det enskilt mest effektiva sättet att montera ner strukturer som annars överlever enskilda fängelsestraff.












