Rysslands andra revolution
Ekonomen och diplomaten Anders Åslund, från Peterson Institute for International Economics, är fortfarande optimistisk, men beklagar sig över president Putins auktoritära tendenser, vilka han hoppas är temporära. (Gary Feuerberg / The Epoch Times)


Från det att kommuniststyret upphörde 1991 till att Putin kom till makten 1999, öppnades möjligheter för demokrati och marknadsreformer.

Med en stark marknadsekonomi har Ryssland blivit världens tionde största ekonomi, med en årlig tillväxt på nära 7 procent sedan 1999. Trots detta har nu en auktoritär struktur greppet om Ryssland. Under Vladimir Putins styre är Ryssland inte längre ett fritt och demokratiskt land.


Ekonomen och diplomaten Anders Åslund, från Peterson Institute for International Economics, är fortfarande optimistisk, men beklagar sig över president Putins auktoritära tendenser, vilka han hoppas är temporära. (Gary Feuerberg / The Epoch Times)

Ekonomen och diplomaten Anders Åslund, från Peterson Institute for International Economics, är fortfarande optimistisk, men beklagar sig över president Putins auktoritära tendenser, vilka han hoppas är temporära. (Gary Feuerberg / The Epoch Times)

Historien om Rysslands förvandling från planekonomi till en anmärkningsvärt fri marknadsekonomi på bara sju år, samtidigt som demokratiseringen misslyckades, är ämnet som behandlas i Anders Åslund nya bok; Rysslands Kapitalistiska Revolution – varför marknadsreformerna lyckades och demokratiseringen misslyckades.

Nyligen försvarade Åslund sin bok på Peterson Institute inför den kritiske historikern Richard Pipes från Harvard och Putins före detta ekonomiska rådgivare Andrei N. Illarionov. 1991 hade Sovjetunionen kollapsat totalt, och kommunistdiktaturen, KGB och dess förtryck av det ryska folket hade nått sitt slut. Michail Gorbatjov, som valts till kommunistpartiets ordförande i mars 1985, hade försökt att befästa kommunismen genom gradvisa reformer, men det var dömt att misslyckas.

”… Sovjetsocialism var aldrig en lösning utan en återvändsgränd. Sovjetkommunismen kunde inte reformeras, bara förstöras,” skriver Åslund. Det var Gorbatjovs efterträdare, Boris Jeltsin, som gynnade den radikala, ekonomiska medicinen vilken förvandlade Ryssland till en marknadsekonomi. Jeltsin såg även nödvändigheten i att upplösa CCCP och genomförde det, vilket reformisten Gorbatjov var oförmögen till.

Olyckligtvis var Jeltsin så upptagen med de ekonomiska reformerna och upplösningen av Sovjetunionen, att han inte ägnade någon uppmärksamhet åt behovet av demokratireformer. Den gamla regimen avsattes hastigt, och han var tvungen att agera så avgörande som han gjorde med marknadsreformerna, enligt Åslund.

Åslund hade en bra position för att inifrån fått uppleva hur den ryska kapitalistiska revolutionen fortlöpte under 90-talet. 1991-94 var han medlem i Jeltsins reformregerings officiella, ekonomiska team med 30 rådgivare. Yegor Gaidar, som Åslund kallar ”den måhända bäste och mest belästa ryska ekonomen,” ledde teamet med de mest lovande unga ryska ekonomerna.

Åslund pratar om spänningen och äran i att få jobba för de ”legendariska reformisterna” Yegor Gaidar, Boris Fedorov och Anatoly Chubais, men detta kunde även ha fördunklat hans bedömningsförmåga om den tiden…

Från kommunism till Putinism

Åslund menar att invånarna var mottagliga för demokrati och förändring efter den avbrutna kuppen i augusti 1991, och Boris Jeltsin skulle ha avsatt det orepresentativa parlamentet, utlyst fria val och upplöst den skräckinjagande och avskydda hemliga polisen KGB, men Jeltsin tvekade och agerade inte. Anledningen kan tänkas vara att Jeltsin inte insåg nödvändigheten av åtgärderna.

– Demokratiseringen misslyckades eftersom man inte hade någon tydlig idé om hur man skulle bygga upp den, säger Åslund.

När Jeltsin till slut avsatte parlamentet två år senare, ledde det till våldsamheter som fördärvade demokratin. Man gick miste om möjligheterna till demokratisering, hävdar Åslund.

Kontrollerna och balansen mellan de tre jämbördiga regeringsinstanserna – lagstiftande, verkställande och juridisk – som USA och Europa har använt sig av, genomföres inte på ett riktigt sätt i Rysslands nya konstitution, säger Åslund. Konstitutionen antogs efter en folkomröstning 1993 och gav ”överdriven” makt åt presidenten, den position som Putin senare kom att inta.

– Efter åtta år med Putin är det uppenbart att hans största strävan är att skrota alla demokratiska institutioner och bygga upp ett auktoritärt system, säger Åslund.

Putin har till exempel i parlamentsvalen använt sig av ett antal metoder för att marginalisera sina motståndare: ”vägran att registrera partier, diskvalificering av kandidater, olagliga trakasserier, tillfälliga arresteringar och förbud mot offentliga möten,” säger Åslund. Politiskt oliktänkande får allvarliga straff. Åslund förskräcks av Putins raseri och förakt för sina motståndare.

Men Åslund ser optimistiskt på Rysslands framtid. Han tror att landet kommer att ”kasta av sig sitt auktoritära ok och mogna som demokrati.” Han ser det gammalmodiga, tsarpolitiskta systemet som en motsägelse till det moderna samhället.

– Ryssland är helt enkelt för rikt, för ekonomiskt pluralistiskt, för utbildat och för öppet för att vara så auktoritärt.” Två tredjedelar av Rysslands ungdomar studerar på högskolenivå, vilket är en större andel än i Europa. Ryssland rör sig sannolikt mot en ny våg av demokratisering, säger Åslund.


Richard Pipes, historiker med inriktning på Ryssland och Sovjets historia, har skrivit 21 böcker. (Gary Feuerberg / The Epoch Times)

Richard Pipes, historiker med inriktning på Ryssland och Sovjets historia, har skrivit 21 böcker. (Gary Feuerberg / The Epoch Times)

Historikern Pipes från Harvard är inte lika optimistisk som Åslund. Han håller med om att kapitalism för eller senare kommer att motverka auktoritarism, men tror att det kommer ta lång tid. Han förklarar att autokratin lever vidare i Ryssland eftersom det är en del av den ryska traditionen och att det är en regeringsform som stödjs av massan. Man har en stark tro på att en sann härskare ska vara mäktig. Majoriteten av ryssarna förknippar demokrati med anarki och brottslighet, menar Pipes.

Från kommunism till kapitalism

Åslund beskriver i detalj riktlinjerna för att skapa en marknadsekonomi av den kommunistiska statskontrollerade ekonomin som reglerade priserna, kontrollerade inrikes- och utrikeshandel, saknade rättigheter till privat ägande och hade en fast, enhetlig valuta.

De här grundläggande förändringarna till att bygga upp ett kapitalistiskt system var resultatet av en ”revolution,” lite likt det sätt på vilket kommunisternas övertagande 1917 var en revolution, enligt Åslunds sätt att se på saken. Det krävdes ett fullständigt uppbrott ur det förgångna och det var det som Jeltsin åstadkom, menar Åslund. Den ”kapitalistiska revolutionen” genomfördes emellertid helt utan blodspillan.

En revolution innebar en temporär sönderdelning av alla instutitioner. Det gjorde det möjligt att en kort period, på ett halvår 1991-92, införa de drastiska principer som krävdes för att radera det kommunistiska ekonomiska systemet med de reglerade priserna, statsägda företagen och den kaotiska valutakontrollen. Man var tvungen att handla snabbt och inte kompromissa, säger ekonomen Åslund om den här kritiska perioden i Rysslands historia.

Enligt Åslund var det nödvändigt att Sovjetunionens kommunistparti (CCCP) kriminaliserades med en gång efter den misslyckade kuppen i augusti 1991, när kommunisterna försökte att återta makten. Jeltisn och Gorbatjovs drag gav den nya regeringen det andrum den behövde.

– Att vänta betyder att misslyckas, citerar Åslund från Estlands förre president, Mart Laar.

Jeltsin med regering tog språnget ut i det okända och hoppades att de inte skulle skapa alltför stort kaos. I december 1992 skrev Jeltsin på en förordning som avreglerade de snabba priserna för att påbörja övergången till en marknadsekonomi. Priserna höjdes omedelbart med 250%, mycket mer än de 100% som regeringen räknat med. Men ”… varor som inte setts till på åratal återkom till butikerna och många förgängliga varor som inte överlevt Sovjetunionens distributionssystem… dök plötsligt upp,” skriver Åslund.

Därefter ville ekonomerna införa ”handelsfihet,” sluta med importkontroller och kravet på ett speciellt tillstånd för att få göra inrikesaffärer. Handelsfriheten gjorde att den statskontrollerade ekonomins endemiska underskott plötsligt försvann. 1993 uppgick antalet registrerade privatägda småföretag till nästan en miljon.

På kort tid lyckades man vända på en av kommunismens stora dogmer – förstatligandet av produktionsmedlen. Ryssland genomförde den största och snabbaste massprivatiseringen i världshistorien. Åslund hävdar att den småskaliga privatiseringen var kontroversiell och lyckades ganska väl, men att de stora sektorerna i ekonomin, som till exempel agrikultur och militärindustrin, förblev statsägda.

På de områden där regeringen tvekade och kompromissade uppstod det senare ekonomiska svårigheter, enligt Åslund. Han nämner Centralbankens monitära riktlinjer, rubelns inflationszon och Jeltsins ovilja att liberalisera energipriserna som områden som de ekonomiska revolutionärerna inte omedelbart lyckades ordna. Dessa kompromisser ledde senare till allvarliga problem längs vägen och till finanskraschen i augusti 1998. Men de inledande radikala reformerna var tillräckliga för att försäkra marknadekonomins överlevnad.

Sovjetunionens förvandling till en marknadsekonomi lika fri som de europeiska ländernas och den misslyckade demokratiseringen, kan ses som viktiga lärdomar för de kvarvarande kommunistregimerna – Kina, Nordkorea, Vietnam och Kuba.

Översatt från version