Randy Crawford värmde i sommarnatten

Stockholms Jazzfestival är en mysig företeelse som varje sommar lockar musikälskare till Skeppsholmen i Stockholm.

Det finns ett stort utbud av mat och dryck, samt diverse musikrelaterade tält med information och försäljning. Allt är väldigt välordnat och vuxet, och det är en gemytlig stämning. Det enda irritationsmomentet var, ur säkerhetsteamets synvinkel de vuxenrebeller som vågade trotsa fotoförbudet. Själv tyckte jag att försäljarna som passerade cirka var femte minut i synfältet mellan publik och scen som enträget undrade om man vill ha kaffe, var lite störande, om man nu ska klaga på något.

Det är inte bara jazz på programmet utan utbudet är ganska brett nuförtiden, vilket en del jazzfreaks har vissa betänkligheter om. För mig passar det dock utmärkt eftersom mitt jazzintresse är begränsat till den musikform som befinner sig i gränslandet mellan jazz och pop, så kallad fusion, samt melodiös jazz som till exempel vokal- och storbandsjazz. Blir det för experimentellt och obskyrt får jag bara en obehagskänsla i kroppen.

Första bandet ut på Stora Scen denna soliga torsdagskväll gav mig just denna känsla, tyvärr. Tyvärr skriver jag, eftersom det är ett gäng unga duktiga musiker i början av sina karriärer. Paavo, som bandet heter, erbjuder stundtals spännande blåsarrangemang och skickligt samspel, men de komplexa kompositionerna, den ordlösa sången (som ibland kan påminna om operaarior!) samt de obegripliga rytmerna, som förmodligen gjorde alla genuina jazzdiggare lyriska, fick mig att efter några låtar istället ta mig en promenad ut på Kastellholmen i närheten, och njuta av omgivningarna.

När jag kom tillbaka stod Nils Berg 5 på scen. Nu började det likna något! Det var nu bekanta rytmer, och ett band bestående av fem helsköna musikanter, inklusive bandledaren, tenorsaxofonisten, Nils Berg. Vad som är intressant med detta band är att de använder ett flertal instrument, varav några är ganska ovanliga i denna genre, såsom munspel, vissel, omnichord, såg(!) och cello. Samspelet mellan cellisten och kontrabasisten var fascinerande. Ibland spelade de samma pizzicatofigurer, ibland spelade de båda på stråke, och ibland vanligt basspel och cellostråkspel. Helhetsintrycket av bandet var mycket positivt. Det svängde verkligen och det utmärkta vibrafon- och xylofonspelet av Mattias Ståhl, som även trakterade munspel i bland annat ”Gaucho skiing”, gav musiken en speciell luftighet och skapade väldigt sköna klanger. I låten ”Submerged at the bottom of the ocean” gavs prov på stämningsfullt samspel mellan cello, klarinett och marimba, och jag njöt verkligen. Nils Berg 5 har välförtjänt utsetts till ”Årets Jazz i Sverige”, och ska ge sig ut på turné i höst, så passa på att gå och se dem om du har möjlighet.

Trion Bad Plus lämnade mig tämligen oberörd, förutom ett mycket levande och fantasifullt trumspel av David King. Han spelar med hela kroppen och varierar sitt spel på ett väldigt underhållande sätt. Pianisten Ethan Iverson, spelar ganska hårt på flygeln, nästan brutalt, och på en låt slog han faktiskt med knytnävarna mot tangenterna! Finns det en motsvarighet till hårdrock inom jazzen så hamnar flera av låtarna i det facket.

Jag funderade på hur jazzmusiker gör på sådana här festivaler. Anser de att de är färdiga efter sina uppträdanden, att jobbet är klart så att de kan gå tillbaka till hotellet? Eller stannar de kvar och lyssnar på andra artister? Hade jag varit musiker så hade jag helt klart stannat kvar denna kväll och lyssnat sista bandet ut – Joe Sample och Randy Crawford.

Efter att Joe Samples trio värmt upp i cirka trettio minuter stegade den chosefria sångerskan Randy Crawford in på scen, till folkets jubel. Hon säger inte så mycket, hon rör sig inte så mycket, men när hon sjunger, ler och utstrålar en sådan lycka som hon gör, känns det som att inget annat spelar någon roll. Det gör inget att jag inte känner igen alla låtarna, och det gör inget att hennes framträdande bara är en timme. De svala sommarvindarna, som en stund tidigare fick mig att huttra, är plötsligt som bortblåsta. Och det är helt naturligt, för Randy Crawfords röst och personlighet sammanfattas bäst med ett enda ord: VÄRME!

”One day I’ll fly away”, ”Echoes of my mind”, och ”A rainy night in Georgia” fick igång den vuxna och städade publiken, och stämningen var på topp. Joe Sample, som gärna berättade anekdoter om sitt rika liv som musiker mellan låtarna, berättade om en svensk musikant han spelat med en gång i tiden, och välkomnade överraskande in honom på scen: Nils Landgren!

Vad var det som hände egentligen? Var det hans självklarhet och pondus på scen? Eller hans oerhörda närvaro? Eller helt enkelt överraskningseffekten? Jag vet inte riktigt, men när Nils Landgren tog sina första toner på sin berömda Yamahatrombon i inledningen av ”Street Life”, blev jag verkligen berörd. Musikerna och Randy hade ett kärleksfullt samspel och verkade ha ordentligt kul på scen. Ett av extranumrena var favoritballaden ”Almaz”, och Randys storhet befästes återigen. Jag ser henne som en av de absolut bästa i denna genre, och att ta sig till Stockholm från Göteborg var värt resan tio gånger om. Thumbs up!