Räkna med propaganda på kommunistpartiets kulturcentrum
Hamnen i Köpenhamn pryds av den Lilla sjöjungfrun, som 2012 besöktes av Kinas dåvarande ledare Hu Jintao med hustrun Liu Yongqing. (Foto: Keld Navntoft /AFP/GettyImages)


Mao Zedong drömde om att Kina skulle skaffa sig världsherravälde. De fruktansvärda kampanjerna Det stora språnget och Kulturrevolutionen, som utöver att ta livet av miljontals människor utarmade landet ekonomiskt och ödelade den traditionella kinesiska kulturen, syftade till att underbygga Maos dröm om en kinesisk expansion.

Mao dog 1976 men det gjorde inte kommunistpartiets dröm om världsdominans.

Något krig mot hela världen har landet inte startat, åtminstone inte ett krig av det traditionella våldsbaserade slaget. Däremot har landet länge försökt tränga sig in i andra länder genom ekonomiska satsningar, till exempel har råvarurika afrikanska länder utsatts för detta.

I Europa sker de allvarligaste kinesiska framstötarna på det kulturella området. Kommunistpartiet har etablerat hundratals Konfuciusinstitut vid universitet i fria länder. Stockholms universitet var först i Europa med att nappa på erbjudandet om att samarbeta med Kommunistkina om undervisning i kinesiska språket och kulturen.

Lyckligtvis har universitetsledningen insett det olämpliga i att låta en totalitär stat – ökänd för brotten mot mänskliga rättigheter och för att vara bland de sämsta i klassen på yttrandefrihet – vara ansvarig för undervisningen på ett universitet i den fritt tänkande akademiska världen. I slutet av förra året kunde vi därför läsa i tidningarna att Konfuciusinstitutet kastas ut från Stockholms universitet.

Kinesiskt kulturcentrum i Stockholm

Men Peking låter sig inte nöjas med det. Nya planer är smidda: ”I Stockholm kanske det redan till nästa nyår blir fest på ett nytt statligt kulturcentrum”, skriver Svenska Dagbladets kinabevakare Ola Wong i en krönika.

Tydligen har Kinas finans- och kulturdepartement tittat på lokaler i ”en anrik fastighet”, där man vill etablera sitt kulturcentrum, enligt Wong.

I dagsläget är inte mycket känt om det kinesiska kulturcentret i Stockholm, men erfarenheter från Danmark är sannolikt värda att dra lärdom av.

Den kinesiska staten har tagit över en av de finare fastigheterna i  Danmarks huvudstad, det tidigare musikkonservatoriet på H.C. Andersens Boulevard, och inrättat ett kulturcentrum där.

När kulturcentret invigdes i juni 2014 var självaste Liu Yunshan på plats. Vem är det? undrar du kanske. Jo, han är en av kommunistpartiets högsta män i Kina. Liu Yunshan sitter i politbyrån, har ansvar för propaganda och ideologi och är chef för Centrala partiskolan. Att en sådan person uppmärksammar ett statligt kinesiskt kulturcentrum i Danmark visar hur viktigt det är för kommunistpartiet och antyder vad vi kan vänta – och inte – av ett likadant i den svenska huvudstaden.

Det är sannolikt inte lönt att gå dit om man vill veta några sanningar om känsliga frågor, såsom hur det står till i Tibet med dess rika andliga kultur, eller i Xinjiang där den uiguriska befolkningen lever under förtryck. Vi kan heller inte räkna med att få veta hur alla underjordiska kristna har det eller hur många fängslade Falun Gong-utövare som fått sätta livet till i organskörden från levande människor, kopplad till den stora kinesiska transplantationsindustrin.

Det riktiga Kina

Det är på tiden att svenskar inser att det kommunistpartistyrda Kina inte är det riktiga Kina. Kommunistpartiet är en inkräktare i detta fascinerande land, och försöker lägga beslag på dess historia och kultur, profiterar på dess människor, miljö och ekonomiska resurser. Kina vilar på en tradition av buddhism, taoism och konfucianism och principer som medkänsla, ärlighet och tolerans. Jag hoppas att det riktiga Kina snart kan öppna sina portar för världen. Men det sker inte med mindre än att kommunistpartiet släpper ifrån sig makten.

Det finns alternativ till den kommunistiska statens propagandaversion av Kinas kultur, för den som verkligen vill ta del av landets 5 000-åriga historia. Det finns ett antal aktörer inom kultur och media som – tack vare att de är baserade utanför Kinas gränser, i fria länder – kan ge sannare information om vad som händer i Kina i dag och vad som skett genom historien, än den som levereras av de statliga medierna.

Den som vill lära känna den kinesiska kulturen har sålunda friska källor att gå till. Den nuvarande kinesiska kommuniststaten, dess kulturcentrum och Konfuciusinstitut tillhör inte dessa.

Stoppa alla planer på ett statligt kinesiskt kulturcentrum i Sverige. För vår frihets skull.