Psykologhjälp kan ge nyanlända bättre start i Sverige
Gazale Garcia Barluma har levt hela sitt vuxna liv i Sverige. (Foto: Susanne W Lamm/ Epoch Times)


När hon var 16 år flydde Gazales familj till Sverige från Turkiet. Än idag kryper det i kroppen på henne när hon berättar om den tiden, trots att tre decennier har passerat. Att fly från sitt hem sätter djupa spår i en människa. Idag har svensk sjukvård kunskap om hur man hjälper de nyanlända att bearbeta trauman, men ofta saknas resurser.

Mer än 30 år efter flykten kommer de svåra känslorna fortfarande tillbaka och spökar ibland. Gazale Garcia Barluma orkar knappt se de människor som idag tvingas fly från de IS-kontrollerade områdena.

— Det är liksom något som trycker på mig, det är obehagligt. Jag orkar inte se det, det är för mycket. Det är nästan så att jag vill att det inte ska existera, säger hon.

Gazale är assyrier. Hon tycker det är svårt när folk frågar var hon kommer ifrån. Det finns inte något enkelt svar. Assyrierna har inte något hemland, men traditionellt bor de på ett område som idag är norra Irak, Turkiet, Syrien och Iran.

Hennes familj levde som minoritet i sydöstra Turkiet. De hamnade i kläm mellan Turkiet och den kurdiska gerillan, PKK, och levde under ständigt dödshot. 1982 bestämde de sig för att åka till Sverige. På vägen hit förlorade de alla sina ägodelar.

Med sig i bagaget till Göteborg hade hon fyra skolår. Det var sällsynt att de assyriska döttrarna fick längre utbildning än så, på grund av risken att bli bortrövad och våldtagen, berättar hon. Den första tiden i Sverige gick hon några månader i grundskolan, och sedan började hon på SFI.

Hela familjen mådde dåligt efter ankomsten till Sverige – var och en på sitt vis. I fem års tid grät Gazale varje kväll, och det tog ytterligare fem år att acceptera att hon bodde i ett nytt land.

— Jag kände så mycket vrede. Det kryper i kroppen fortfarande när jag pratar om det, säger hon.

Bara hälften erbjuds hälsoundersökning

Kunskapen om krigstrauman är större idag än när Gazale kom hit. Hade hon fått rätt hjälp från början hade det kanske gått snabbare för henne att komma in i samhället. Hon anser att hjälp att bearbeta trauman är bland det allra viktigaste för en person som varit med om hemska upplevelser.

Mellan 20 och 30 procent av de asylsökande som kommer till Sverige beräknas lida av psykisk ohälsa, enligt Socialstyrelsen. Ing-Marie Wieselgren som är psykiatrisamordnare för Sveriges kommuner och landsting (SKL), säger att det på många ställen i landet saknas resurser till att möta de asylsökandes behov.

Till en början ska varje nyanländ egentligen få en hälsoundersökning, där läkaren också bör ställa frågor om psykisk ohälsa, men i praktiken är det bara runt hälften som erbjuds undersökningen.

— Kunskapen har ökat och utbudet har ökat, men antalet människor som behöver hjälp har ju också ökat. Tyvärr får jag signaler om att man har svårt att hålla jämna steg med utvecklingen, säger Wieselgren.

Hoppas på nationellt grepp

Det finns en del goda exempel på hur nyanlända kan få hjälp med psykisk ohälsa i Sverige, säger Ing-Marie Wieselgren. ”Hälsoskolan” är ett av dessa. Det är en kurs om sjukvården och den egna hälsan, som asylsökanden vid behov kan erbjudas på vissa platser. Det finns även samtalsgrupper för personer med trauma och barngrupper med traumainriktning.

Mottagandet ser dock väldigt olika ut i olika delar av landet, främst beroende på tidigare erfarenhet och om huruvida man hittat tillräckligt med personal till psykiatrin. Situationen är generellt bättre i storstadsområdena än på glesbygden, i exempelvis i Småland och i Värmland. Ibland kommer ett nytt asylboende väldigt snabbt.

— Från att ha gått från noll personer med en viss problematik till hundra som har ett visst bekymmer, att då ställa om vården och få dit resurser, det tar tid.

När det gäller nyanlända med psykisk ohälsa hoppas Ing-Marie Wieselgren på att man ska ta ett nationellt grepp med gemensamma utbildningssatsningar och strategiskt tänk.

Gazale jobbar sedan många år i en klädbutik. Hon är gift och har ett vuxet barn. Hon har funnit mening i livet, och på frågan om hon känner sig hemma i Sverige svarar hon ”ja”, men visar citationstecken med fingrarna i luften.