Vi inleder denna gång vår fortsatta resa in i pianotrions rika värld med ett litet påpekande. När vi använder ordet ”pianotrio” för att tala om kompositionsformen, så talar vi egentligen om en sonat för piano, violin och cello. Det innebär att vi kan förvänta oss att en pianotrio är ett fyrsatsigt verk där första satsen är i sonatform, andra satsen lugn, tredje satsen dansant och sista satsen rörligt lättsam.
Franz Schuberts andra pianotrio i Ess-dur, skriven 1827 under tonsättarens näst sista år i livet, är formmässigt, i stort sett, just ett sådant verk. Men innehållet i den från tidigare tonsättare ärvda formen är utvidgat och förnyat på ett sätt som strävar in i evigheten.
Trions första sats är i den förväntade sonatformen: teman som har olika karaktär presenteras i en expositionsdel, får utvecklas eller strida mot varandra i en genomföringsdel, och sedan återkomma, i ny belysning, i den avslutande återtagningen. Men Schuberts teman är inte distinkta till sin karaktär på samma sätt som hos Haydn och Beethoven – de är mer komplexa och består snarare av grupper av teman som sinsemellan är olika.
