All politik är prioriteringar. Det gäller också välfärden. När Magdalena Andersson nu talar om bristerna i äldrevården och säger att ”det här inte är det Sverige hon vill ha” är det ett påstående som kräver en motfråga. Hon har varit finansminister i sju år och statsminister i knappt ett. Det samhälle hon nu tar avstånd från är i hög grad format under hennes eget politiska ansvar.
I dag talas det om paradigmskifte. Ordet har blivit ett slags besvärjelse i svensk politik. Det signalerar förändring utan att behöva redovisa resultat. Men politik avgörs inte av vokabulär, utan av facit. Och välfärdens facit är obekvämt stabilt.
Redan 2005 visade Välfärdsmysteriet, producerad av Pär Fjällström inom SVT:s Dokument inifrån, att den svenska välfärden inte led av kronisk resursbrist. Tvärtom: justerat för inflation hade vård, skola och omsorg vid 2000-talets början större ekonomiska resurser än någonsin tidigare. Undantaget var barnomsorgen, där toppen låg runt 1991, men även där hade kostnaderna mellan 1970 och 2002 ökat kraftigt, omkring 250 procent.










