Papperstidningen flämtar efter andan men är inte död än


Mark Twain myntade uttrycket ”ryktet om min död är betydligt överdrivet” år 1897, 13 år innan han faktiskt gick bort. Han är bara en av alla kända och okända personer vars dödsfall annonserats i förtid.

Vinnare i tävlingen om att ha blivit felaktigt dödförklarad är troligen påven Johannes Paulus II, vars död tillkännagavs tre gånger innan den var ett faktum. Internetuppslagsverket Wikipedia listar 181 fall av ”inte död än”. På listan finns bland annat George Bush, både den äldre och den yngre, liksom katten Humphrey, permanent boende i den brittiska premiärministerbostaden 10 Downing Street, tills hans nio liv tog slut under Tony Blairs år vid makten.

Humphrey bodde i residenset under såväl Margaret Thatchers som John Majors ämbetsperioder. När Tony Blair flyttade in på Downing Street ryktades det att hustrun Cherie Blair hatade katten så till den mildra grad att hon gjorde sig av med Humphrey. Premiärministern blev tvungen att bevisa att katten fortfarande var vid liv med ett foto av katten vid dagens tidning.

I ljuset av alla dessa felaktiga dödsbud blir man lätt skeptisk och rent av tvivlande varje gång någon dödförklarar papperstidningen.

Papperstidningen har varit döende så länge att det blivit en klyscha att prata om den förestående begravningen.

Redan 1964, när jag för första gången stegade in på Calgary Heralds redaktion och satte mig vid en Underwood 5-skrivmaskin för att skapa den första av tusentals artiklar, om allt från  recept till ledare, var papperstidningens svepning redan förberedd.  

När jag kollade i morse låg alla mina morgontidningar på trappan, fylla av journalistik och annonser. Ryktena om även deras död har kraftigt överdrivits – även om måndagstidningarna ofta är ganska tunna.

Det tidningarna, åtminstone i idealfallet, gör bättre än alla andra massmedier är att förklara bakgrunden till gårdagens nyheter. Televisionen kan inte, och försöker sällan, åstadkomma något sådant.

Varje försök att förklara orsak och verkan till även den enklaste nyhetshändelse drunknar i bildernas kraft. Och finns det inga bilder finns det inget tv-inslag. (Dessutom leder ofta själva närvaron av tv-kameror till att de bevakade händelserna ökar i omfattning).

Jag gissar att lösnummerförsäljningen ökade drastiskt dagarna efter jordbävningen och tsunamin i Japan. Det finns en enkel förklaring till det. De fotografiska bilderna innebar grymma och hjärtslitande nyhetsreportage. Men ingen av dem kunde förklara varför katastrofen hade hänt.

En sak de elektroniska medierna gör bra är att visa tittare och lyssnare händelser, men det krävs att det tryckta ordet sätter in dem i rätt sammanhang. Möjligheten att använda så många ord som det krävs för att förklara situationen, och kombinera dem med tabeller och grafer, visar på den flexibilitet som de elektroniska medierna saknar.

Sociala medier och videor från händelserna presenterade nyheten om katastrofen omedelbart efter att den hade hänt. Men det är ett mänskligt karaktärsdrag att fråga mer än bara ”vad hände”. Alla de andra frågorna – vem, vad, var, när och varför – kommer vid varje katastrof.

Vad händer när en kärnkraftsreaktor skadas? Hur fungerar bränslestavarna? Vad är fission över huvud taget? Och den avgörande frågan, som vanligen inte ställs eftersom den visar på en slående själviskhet i samband med andra människors lidande: Befinner jag mig i fara?

Såvida du inte har studerat ämnet och kan mer än det mest grundläggande om en kedjereaktion i en kärnkraftsanläggning, så behövs det tryckta ordet för att presentera tillräckligt med information, i form av grafer, bilder och ord, för att tillfredsställande förklara det som inledningsvis tycktes oförklarligt.

Nyhetstidningarna har de senaste 20 åren varit utsatta för ”den perfekta stormen” (alla faktorer har verkat emot dem): en ny generation som inte läser tidningar, ett klimat i vilket nyheter har blivit underhållning, och ett samhälle som kräver det som tidningarna inte kan leverera – ögonblicklig nyhetsrapportering.

Dagstidningarna påstods
dra sina sista andetag för några år sedan. Jag skrev då att tidningarna gör vissa saker bättre än andra medier; de presenterar information i en oöverträffbar, återanvändbar och lagringsbar form.

Det är möjligt att gå tillbaka till en tv-sändning man missade vid första tillfället. Det går att spara cd-skivor på en säker plats. Men med tanke på utvecklingen inom elektronisk och digital lagring, kommer det att gå att titta på den om hundra år?

Som exempel på vad som kan hända när de tekniska framstegen tar över det mänskliga behovet att arkivera, lagra, återanvända och bevara saker, se vad som hände med floppydisketten eller kassettbandet.

Catherine Ford är kolumnist för Troy Media i USA.

Copyright Troy Media Corporation.

Översatt från engelska.