Överutveckling av den tibetanska högplatån har på senare år förvandlat stora landområden till öken. Det här innebär en fara för Kinas livsviktiga vattenkällor, de stora floderna, som Yangtze, Gula floden och andra. De här förändringarna kräver omedelbara och kraftfulla åtgärder från myndigheternas sida om inte ”Kinas vattentorn” ska förstöras, menar flera vattenexperter.
Sanjiangyuan-omådet ligger på platån, i Qinghaiprovinsen, och är källan till Yangtze, Gula floden och Lancang, tre av Kinas viktigaste floder.
Yangtze är världens största flod om man räknar antalet glaciärer som försörjer den. Glaciärer är också den tydligaste indikatorn på klimatförändring. Yangtze har tre tillflöden: Chumaer, Tuotuo och Dangqu. Chumaer har nu blivit en säsongsflod på grund av torkan, och de andra två lider av att glaciären drar sig tillbaka.
I en intervju med Sound of Hope nyligen talade miljöforskaren Yang Yong om de här problemen.
– Källområdet till Gula floden är en våtmark och dess vatten kommer främst från källor som fylls på av nederbörd. Många av Gula flodens tillflöden har torkat ut eller är på väg att torka ut.
Årets regn har delvis förbättrat ekosystemet i Gula flodens tillflöden, men Yang menar att det kan visa sig vara ett tillfälligt fenomen. Utsikterna för Gula floden kan vara ännu sämre än de för Yangtze, som huvudsakligen försörjs av glaciärer och har skadats svårt av mänsklig aktivitet.
Guldbrytning och skadedjur har skadat ekosystemet i Gula flodens källområde. Flera byggprojekt och global uppvärmning har skadat permafrostlagret och de underjordiska vattenkällorna.
Eftersom inga försök har gjorts för att spara vatten i Gula flodens källområde har 90 procent av gräsmarkerna blivit uttorkade. Detta förstör i sin tur miljön som de tibetanska nomaderna är beroende av för sin traditionella livsstil. De har redan börjat lämna området i stora skaror för att försöka klara sig någon annanstans eller bli miljöflyktingar.
Li Gen är generalsekreterare för en myndighet som har som uppgift att skydda Gula flodens källområden och har också producerat en dokumentär om hur människor börjat ge sig in på och exploatera området. Han sade att de tibetanska nomaderna i regionen brukade föda upp stora mängder boskap, men att de nu har mycket färre allt eftersom fler och fler blir miljöflyktingar.
Vattenkraftstationer, kolgruvor, stålverk, kemiska fabriker, spinnerier, pappersbruk och andra verksamheter har etablerat sig på den tibetanska högplatån under senare år, och den plötliga explosionen av tung industri, med den åtföljande tillväxten i befolkning och affärsverksamhet, har förvärrat den ekologiska skadan runt städer som Xining, Lhasa, Gelmu, Linzhi och Xigaze.
Wang Weiluo, vattenexpert och ingenjör som numera bor i Tyskland, har i intervjuer och kommenterande artiklar argumenterat mycket i liknande banor. När ”Kinas vattentorn” väl är förstört kommer Kina få det svårt, menar han.
Yang Yong anser att den tibetanska högplatån borde skyddas från den utveckling som nu pågår där, eftersom den är Asiens viktigaste vattenkälla och står inför en ekologisk katastrof. Många vetenskapsmän delar denna syn, särskilt med avseende på vattenkraftsutvecklingen.
Enligt en artikel på hemsidan Nature Reserves of China är medelhöjden på källområdena till de tre stora floderna på den tibetanska högplatån på över fyratusen meter. Regionens berg, sjöar och våtmarker bidrar till omkring 25 procent av vattenvolymen i Yangtze, 49 procent av Gula floden och 15 procent av Lancang.
Glaciärminskningen på den tibetanska högplatån har accelererat och är omkring tio gånger snabbare än någon gång under de senaste trehundra åren.
Översatt från: http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/42691/
