Donald Trumps utrikespolitik kritiseras ofta för att försöka hejda interventioner utomlands, men i själva verket handlar den om att beslut måste tjäna USA:s intressen. Trump är skeptisk till långvariga, otydligt definierade interventioner, men tvekar inte att använda militär makt i fall som Venezuela, skriver USA-experten Anders W. Edwardsson.
En vanlig kritik mot Donald Trumps ”America First”-politik är att den innebär ett kategoriskt motstånd mot militära insatser utomlands. I verkligheten innebär den att varje beslut ska tas på basis av vad som bäst tjänar USA. I praktiken betyder detta att Trump är skeptisk till interventioner utan definierade och realistiska mål – som att försöka skapa demokrati i Irak – men inte till militära ingripanden som instrument för att uppnå specifika, för USA önskvärda mål.
”America First” är alltså inte ett löfte (eller hot) om populistisk isolationism och passivitet, utan en logisk säkerhetspolitisk doktrin. Man kan sedan givetvis ha olika åsikter om denna doktrin – och sällan har detta varit tydligare än när Trump förra veckan beslutade att ingripa för att gripa Venezuelas diktator Nicolás Maduro. Bakgrunden var att den socialistiska regimen i Venezuela har varit en aktiv aktör i smuggling av narkotika till USA – framför allt kokain, men även den än mer förödande drogen fentanyl, som årligen dödar hundratusentals människor, särskilt unga.
