Om förtvivlan och hopp i Darfur
Jane Wales, ordförande för Världspolitiska rådet i norra Kalifornien. (Foto: Från Jane Wales)


Jane Wales, ordförande för Världspolitiska rådet (the World Affairs Council) och medlem i the Elders’ Alliance i norra Kalifornien återvände nyligen från en resa i östra Chad i Afrika. Där har hon träffat flyktingar från Darfur för att få information direkt från de som påverkas mest av konflikten i Sudan. 

Samtidigt samlades där en delegation framträdande internationella personligheter, såsom den sydafrikanske biskopen Desmond Tutu, den före detta amerikanske presidenten Jimmy Carter och FN:s före detta generalsekreterare Kofi Annan. De är alla medlemmar i de Elders’ Alliance och har försökt använda sitt inflytande för att hjälpa till att lösa problemen i området.

Konflikten i Sudan började då afrikanska rebeller reste sig mot diskriminering från den arab-dominerade regeringen i Kharoum. Konflikten förvandlades till en mardröm då den sudanesiska regeringen spred ut sin militär och mobiliserade den beväpnade arabiska janjaweedmilisen för att slå ner upproret. Hundratals afrikanska byar brändes ner och över 200 000 civila rapporteras ha dödats.

ET: Vad var syftet med the Elders’ Alliance allians besök i östra Chad tidigt i september?

JW: Vår plan var att samla information och hjälpa till att lägga grunden för Elders’ Alliance oktoberuppdrag i Darfur. Vi besökte grannlandet Chad och särskilt östra Chad eftersom det är där flyktinglägren ligger. Lägren bevakas av FN och flyktingarna, vilka främst utgörs av kvinnor och barn, kan finna lite säkerhet där, lite mat och vatten och kan upprätthålla vissa sanitära förhållanden. Däremot härjar sjukdomarna fritt. Vi hoppades kunna få förståelse för deras behov och även för kopplingen mellan krisen i Sudan och Chad.

ET: Vilka är flyktingarnas mest akuta behov?

JW: Säkerhet framför allt. När kvinnorna lämnar lägret tidigt på morgonen för att samla ved, blir de attackerade av ligister och odisciplinerade individer från den Chadiska armén. Likaså av milisen i Chad och milismän som kommit över gränsen från Dafur. Det är nödvändigt att skaffa ved föra att kunna koka vatten och laga mat. En del flyktingar attackeras i sina hyddor, men framförallt händer det när de lämnar lägret. Närhelst de går därifrån för att samla ved befinner de sig i direkt fara. Kvinnorna som utsätts för våldtäkt och könbaserat våld har berättat om en extrem brutalitet – en del har bevittnat mord på sina män och barn, däribland halshuggningen av en nyfödd – och därefter fått utstå gruppvåldtäkt. Dessa kvinnor övergavs och har fått försvara sig själva eftersom de inte kunde gifta om sig och har blivit diskriminerade. Våldtäkt och äktenskapsbrott ses som samma sak under sudanesisk lag.

ET: Efter besöket i Chad genomförde delegationen uppföljningsbesök i Paris, Berlin och London. Vilket var budskapet ni förde med er till ledarna i dessa länder?

JW: Den fredsfrämjande utvecklingen är absolut nödvändig i Darfur och idén med hybridstyrkorna mellan den afrikanska unionen och FN behöver genomföras genast. Men om man genomför den utan att tillhandahålla en fredsstyrka i Chad kommer vi endast uppnå en förflyttning av konflikten från en plats till en annan. Konflikten kommer helt enkelt att flytta från Darfur till Chad. Vi har besökt ledarna i de europeiska länderna och frågat om de vill använda sina egna försvarsstyrkor för att erbjuda skydd åt folket i Chad, och däribland flyktingarna från Darfur. Vi möttes av en extremt mottaglig publik med ett kraftfull känsla för ansvar och oro för situationen.

ET: Kina är Sudans största handelspartner och köper 60 procent av landets exporterade olja. Kina är enligt rapporter även Sudans största leverantör av vapen. Alliansen besökte den kinesiska ambassaden i London. Vad var de kinesiska tjänstemännens ståndpunkt i den pågående situationen?

JW: Jag kunde inte delta eftersom jag behövde åka tillbaka hem. De sade till mina kollegor att de stödjer hybridstyrkan i Sudan vilken innefattar 200 soldater och att de kommer tillhandahålla logistisk assistans. Min förhoppning är att de på ett uppriktigt sätt kommer att spela en konstruktiv roll för att öka känslan av ansvar för att skydda regionen. Vi är i en situation där vi inte längre kan tala om en konflikt – vi talar om massiva grymheter. Det är ett delat ansvar hos det internationella samfundet att tillhandahålla skydd och här spelar Kina en mycket viktig roll.

ET: När man bor i västvärlden är det svårt att föreställa sig vad som händer i Sudan. Vilka är dina starkaste minnen från området?

JW: Jag har upptäckt att oavsett var i världen man är, när det inträffar en kollaps av politisk säkerhet och ekonomiska institutioner vänder sig människor till atavistiska impulser. De bildar små grupper och tenderar att börja slåss sinsemellan, framförallt på grund av rädsla. När man ser den typen av kollaps får man se det värsta hos mänskligheten. Men det är också då man kan se det bästa, det finns människor som höjer sig över saker som personlig säkerhet och det är vid de tillfällena som man även kan få bevittna hjältedåd. Vi har hört berättelser om extrem brutalitet som verkligen varit fruktansvärda, men vi hörde också om de kvinnor som inte gav upp och som heller inte vände det mänskliga ryggen. Jag slogs mest av styrkan och motståndskraften hos människorna som borde ha blivit besegrade med tanke på vad de varit med om. Vi ska inte tänka på dessa människor endast som offer, vi ska även tänka på dem som en del av lösningen, som människor som kommer att stå för ett nytt, fredligare centralafrika.

Översatt från version