Ny metod renar textilindustrins vatten
Färgade tyger hänger på tork i en textilfabrik i Tirupur, Tamil Nadu i Indien. (Foto: Maria Jonstrup)


Textilindustrier utomlands släpper ut mängder med farliga kemikalier i naturen, vilket skadar miljö, djur och människor. Dåliga krav på rening av avloppsvattnet samt brist på effektiva reningsmetoder är ett par av orsakerna. Nu har Maria Jonstrup vid Lunds universitet tagit fram en alternativ vattenreningsmetod som visat sig vara effektiv.

En stor del av våra kläder och hemtextilier produceras långt härifrån; det mesta i Kina, Indien och Bangladesh. Det är också de ländernas miljö, djur- och växtliv och människor som får betala för vårt billiga mode.

Många gifter stannar kvar i kläderna efter tvätt

Förutom att det går åt stora vattenmängder till produktionen och färgningen, släpps stora mängder kemikalier ut med avloppsvattnet från fabrikerna, ofta helt utan rening.

Enligt en rapport från Naturskyddsföreningen beräknas att det går åt minst ett kilo kemikalier och 250 liter vatten till ett kilo textilier.

Brister i lagstiftning och efterlevnad

Några av de kemikalier som kan göra stor skada är azofärgämnen, vilka samtidigt är dem man oftast använder, eftersom de ger starka och klara färger. De tas lätt upp genom huden och en del av dem kan orsaka cancer och allergi.

Ofta har inte länderna själva större miljökrav än att vattnet ska vara rent, och på en del ställen bryr man sig inte om att följa det annat än när kontrollanter är på besök.


Orenat vatten i en bassäng vid en indisk textilfabrik. (Foto: Maria Jonstrup)

Orenat vatten i en bassäng vid en indisk textilfabrik. (Foto: Maria Jonstrup)

Lagstiftningen innefattar inte de stora mängder slam som läggs på hög runtomkring fabrikerna. Slammet är det avfall som blir kvar när vattnet renas genom kemisk utfällning av färgresterna. När slammet läggs ut i naturen lakas farliga kemikalier ur och hamnar i åkerjord och grundvatten.

Avloppsvattnet från textilfabrikerna har också en hög salthalt, vilket är farligt för vattenlevande djur och växter. Saltet gör även att vattendrag och grundvatten blir otjänligt som dricksvatten och för bevattning.

Konventionell vattenrening

Ett problem är att det inte finns någon bra metod för rening av vattnet och nedbrytning av de skadliga ämnena.

Konventionellt renas vattnet först kemiskt så att mycket av färgresterna fälls ut. Det som finns kvar i vattnet får sedan genomgå en biologisk rening, dock inte tillräcklig för att garantera en tillfredsställande nedbrytning av de farliga kemikalierna.

Nyligen disputerade Maria Jonstrup vid Lunds universitet med en alternativ metod för rening av vatten från textilfabriker.

Kinas vattenföroreningar är ”bortom all kontroll”

Bakterier och solljus bryter ner färgämnen i vattnet

Efter en biologisk nedbrytning med hjälp av bakterier som används i avloppsvattenreningsverk, görs ett kemiskt oxidationssteg där tillsats av järn och väteperoxid tillsammans med UV-ljus bryter ner de svåraste strukturerna.

Färgämnena bryts   ner effektivt och jämfört med den konventionella reningen krävs dessutom en mindre mängd kemikalier.

Än så länge har metoden bara använts i laboratoriemiljö där den fungerar bra, men vidare studier ska göras för att metoden så småningom ska kunna användas i textilfabrikerna.

Användning av metoden på plats

Reningsmetoden ska vara enkel och robust. Till det biologiska steget ska man kunna använda de bakterier som redan finns för rening i fabrikerna och solens UV-ljus ska räcka för att driva det kemiska reningssteget. Efter att salterna har separerats bort ska man kunna återanvända vattnet så att vattenkonsumtionen kan minskas.

– Andra länder har också tagit fram effektiva metoder, men det är till viss del en ekonomisk fråga att driva projektet i hamn, förklarar Maria Jonstrup.

Att testa metoderna i större skala är kostsamt. Det krävs också en hel del samarbete för att sedan få textilfabrikerna att börja använda metoden.

VIDEO: Dödad för organ – Kinas hemliga transplantationsindustri

Men hon ser mycket hoppfullt på projektet och säger:

– Lagstiftning kan göra mycket. Om de [textilindustrin] får högre krav på sig tvingar man dem att ta till sig nya lösningar.