I dagarna slås portarna upp till Sveriges enskilt största arbetsplats. Nu förenas 1,6 miljoner elever och drygt 120 000 lärare i klassrum runt om i landet. En del med förväntan och längtan, andra med en klump i magen. Men vi kan alla bidra till att skolan blir så bra som möjligt för så många som möjligt.
Det finns få erfarenheter som delas av så många och samtidigt upplevs på så många olika sätt som skolan. Alla över sex år bär på egna minnen, erfarenheter och känslor. Skolan är kanske den enda samhällsinstitution som nästan alla har en personlig relation till. Därför väcker varje hösttermin miljontals minnen och förväntningar till liv. Några minns läraren som såg dem. Andra minns läraren de aldrig glömmer – av helt andra skäl. En del utvecklades, andra uthärdade. Alla bär på sin egen skolhistoria, och varje berättelse rymmer en sanning.
Själv har jag upplevt skolan som elev, som förälder till tre barn och som lärare. Under årens lopp har jag mött otroligt många besjälade och skickliga pedagoger – och några få som, ärligt talat, borde ha valt ett annat yrke. Jag har sett barn kämpa för att passa in och andra växa och få vingar. Jag har sett barn som varit understimulerade och andra som fått möta utmaningar som varit alltför stora.










