Folke Bernadotte fortsätter att skapa debatt. Det räckte inte med att den svenske prinsen blev mördad i sina medlingsförsök mellan araber och judar, nu förtalas han och det är nödvändigt att ta honom i försvar.

Med sorg tar jag del av en diskussion på nätet som en vän skickat mig en länk till. Min vän är upprörd över vad han sett, och jag kan förstå honom. Aron Flam, stå-up komikern och författaren som länge och vältaligt fört Israels och judendomens talan i Sverige, får en fråga om Folke Bernadotte, den svenske ordföranden i Röda korset, som stod bakom de vita bussar som räddade människor från de tyska lägren under andra världskriget; densamme Folke Bernadotte som av FN utsågs till fredsförhandlare i konflikten mellan judar och araber i Palestina 1948. Aron Flams syn på denne fredsmäklare är självklart hans egen, men jag vill påstå att den även speglar en inställning som åtminstone till del kan förklara varför antisemitismen växer i väst och återigen närmar sig alarmerande proportioner. Det är inte här primärt en fråga om politik, även om sådant spelar in – hur ser en lösning ut på konflikterna i Mellanöstern, om nu en sådan finns, och så vidare. Snarare handlar det om något som jag vill likna vid sektbeteende. Vad som är rätt inom en sekt är som regel en fundamentalistisk historia, där all nyansering sticker i ögonen och måste bekämpas, ja helst omöjliggöras. Jag vill vara tydlig här, för ämnet är näst intill omöjligt att närma sig.

Jag glömmer aldrig de svartvita journalfilmer jag som barn såg från andra världskrigets slut. Grävmaskiner som schaktade hundratals nakna, döda människor ned i gropar, och bilderna på överlevande, med utmärglade kroppar, med stora ögon, de samtidigt liksom förskräckta och apatiska blickarna. Jag glömmer inte de bilderna, de monumentalt groteska övergreppen, som kom att prägla hela mitt liv och ge mig en ofattbar insikt om vad människor är förmögna till. Allt omänskligt måste fördömas – det finns inga ursäkter.