Almedalsveckan blev startskottet för en löfteskarusell av sällan skådat slag. Nästan varje parti lovar fler satsningar, lägre kostnader eller bättre välfärd. Men betydligt färre berättar vad som ska prioriteras bort, vem som ska betala och hur vallöftena ska bli verklighet. När valrörelsen tar fart blir de svåra avvägningarna ofta de första som försvinner.

Årets politikervecka på Gotland var stillsam. Inga högljudda bråk, provocerande utspel, skandaler eller annat som kunnat skapa rubriker. Men en sak fick vi lära oss: Årets valrörelse kommer att handla om skatter och välfärd, så som det varit i decennier. Positionerna är låsta och argumenten väl kända och väl inövade. Frågor som kan distrahera väljarna, som tonårsutvisningar, barnfängelser och vänskapskorruption läggs för stunden åt sidan. De kan störa den större bilden om var skiljelinjen mellan höger och vänster går i svensk politik, den mellan gemenskap och individuell frihet – för det är det skatter och välfärd i grunden handlar om.

I Almedalen avlöste vallöftena varandra. Högersidan lovar stora skattesänkningar och vänstersidan mera välfärd. Det finns bara en hake: Det finns inga pengar för detta i budgeten. Reformutrymmet är intecknat för den kommande mandatperioden. Det slog finansminister Elisabeth Svantesson (M) fast redan i början av året. I det har hon helt rätt. Sedan Tidöregeringen tillträdde har deras budget visat underskott varje år på sammanlagt mer än 500 miljarder. Givet att budgetlagen följs måste underskotten de kommande åren ersättas av överskott av motsvarande storlek. Till det ska läggas Natos krav på kraftigt höjda försvarsutgifter och det utlovade stödet för ny kärnkraft. Då inses lätt att alla andra utgifter måste hållas tillbaka bara för att klara dessa åtaganden.