Minne av ett bortglömt krig i Himalaya
Indiska armésoldater från Gurkhabrigaden bär sina vapen under en vandring längs med gränsen mellan Indien och Kina på 5 000 meters höjd i delstaten Arunachal Pradesh den 31 oktober 2003. Indien och Kina utkämpade en bitter gränsstrid 1962 där kinesiska trupper avancerade långt in i Arunachal Pradesh och orsakade stora skador. (Foto: AFP/Getty Images)


Nästa månad inträffar 50-årsdagen av det kinesisk-indiska kriget 1962. Händelsen kommer inte att frambringa några större fanfarer i Indien, där Kinas överraskande invasion fortfarande väcker känslor av upprördhet och svek.

Episoden kan dock vara värd att minnas av ett annat skäl. Det var första gången som Indien släppte sina skrupler om alliansfrihet och bildade en taktisk militär allians med USA.

Amerikanska diplomatiska insatser i Pakistan kan ha varit avgörande.

Under ett decennium efter den indiska självständigheten 1947 hade New Delhi hjärtliga relationer med Peking. I en anda av asiatisk hövlighet kom de båda länderna tidigt överens om att lägga åt sidan den gränstvist som Indien hade ärvt av Brittiska Indien.

Smekmånaden varade dock inte länge. Under slutet av 1950-talet hade ett etniskt uppror i Tibet satt Peking på defensiven. Peking misstänkte att Indien var inblandat, antingen direkt eller som en mellanhand till CIA, och övergav den försonliga tonen i gränstvisten.

Det blev allt farligare för indierna att patrullera de omtvistade områdena och efter provokationer 1959 vid gränsen utvecklades det hela till väpnade sammandrabbningar.

Tre stökiga år senare startade kinesiska styrkor en överraskande invasion den 20 oktober, samma dag som Nämndadministrationen bestämde sig för att anta en blockad mot Kuba för att hålla sovjetiska missiler borta från det västra halvklotet.

Washington kan behöva omvärdera sin avsiktliga tystnad i den kinesisk-indiska gränskonflikten.

Trots hotet från Kubakrisen kände Washington att det var omöjligt att hålla sig på avstånd. En vecka före den kinesiska invasionen besvarade Washington en förfrågan från Indien om två transportflygplanplan av typen Caribou, reservdelar till flygplan av typen C-119 och långdistansradioutrustning.

USA hade fått smaka på Maos revolutionära iver i Koreakriget och blev oroat över Kinas stöd till olika uppror i Asien. Bara några dagar efter att kinesiska styrkor korsade Himalaya skrev president John Kennedy till den indiske premiärministern Jawaharlal Nehru och frågade ”vad [Amerika] kan göra för att utforma vårt stöd på ett så praktiskt sätt för er som möjligt.”

Begränsningarna i Indiens policy om alliansfrihet och Washingtons speciella relation med Pakistan gjorde USA till en osannolik allierad. Men Moskva, som New Delhi föredrog som beskyddare, hade knappast råd att få Kina som fiende i Kubakrisen, trots att splittringen mellan Kina och Sovjet hade startat.

Den 1 november anlände amerikanska militära leveranser till Indien med flyg. På New Delhis begäran var den första transporten blygsam: militära rådgivare, ammunition, gevär, granatkastare och stöd till luftbroar. Men den 14 november hade de båda länderna etablerat ”den grundläggande basen för militär assistans”, och Washington förberedde ett paket värt 50 miljoner dollar för att utrusta fem indiska divisioner.

Det skulle visa sig vara för lite och för sent. Indiens belägrade militär föll ihop under pressen från en andra kinesisk offensiv i mitten av november. Desperat vädjade Nehru direkt till Kennedy den 19 november om tolv skvadroner med överljudsstridsplan och modern radarövervakning.

Han bad om att flygplanen skulle vara ”bemannade av amerikansk personal [för att] skydda våra städer och installationer och … för att assistera det indiska flygvapnet i luftstrider med kinesiskt flyg.”

Två dagar senare avbröt Kina kriget abrupt och förklarade en ensidig eldupphör och överraskade många genom att frivilligt avstå de betydande segrar man vunnit i öst.

Kinas beslut berövade Kennedy på chansen att besvara Nehrus vädjan, men den amerikansk-indiska alliansen levde vidare. I slutet av november övervägde amerikanska utrikesdepartementet ett införande av ”ett fullständigt västerländskt embargo mot Kina” om Peking valde att återuppta sin fientliga position.

Den amerikanska vapenförsäljningen till Indien ökade de följande åren innan det kom till ett plötsligt slut under kriget mellan Indien och Pakistan 1965.

Den amerikanska militära hjälpen misslyckades med att rädda Indiens försvar, men de diplomatiska insatserna i Pakistan kan ha varit avgörande. Där stod USA inför den icke avundsvärda uppgiften att övertyga sina allierade i Islamabad att inte utnyttja den kinesiska invasionen genom att förstärka sina anspråk på Kashmir.

Amerikanska tjänstemän lobbade, utan framgång, i Islamabad för att avblåsa Pakistans egna gränsförhandlingar med Peking och dra tillbaka sina trupper från demarkationslinjen i Kashmir. För att bygga upp förtroendet uppmanade de Nehru att förse Pakistan med fakta om indiska truppförflyttningar och övertygade honom att sända ett vänskapligt brev till den pakistanske presidenten Ayub Khan.

Men när Pakistan fick vetskap om de amerikanska vapenleveranserna till Indien blev man upprörd och hotade med att dra sig tillbaka från två antisovjetiska allianser, Cento och Seato. Bob Komer i USA:s nationella säkerhetsråd skrev: ”Pakistanierna går igenom en genuin emotionell kris när de ser sina kära ambitioner att använda USA som en hävstång mot Indien gå upp i rök i det kinesiska gränskriget.”

Washington stod på sig. Man slog ifrån sig idén om att ”balansera” stödet till Indien genom ökade vapenleveranser till Pakistan och undvek att tvinga in Indien i omedelbara förhandlingar om Kashmir.

I en mening som har en kuslig relevans i de nutida relationerna mellan USA och Pakistan skrev den amerikanske utrikesministern Dean Rusk till ambassaden i Indien: ”Aktningen och vänskapen från det amerikanska folket till Pakistan skulle smälta bort om Pakistan väljer att dra sig närmare dem som är svurna fiender till frihet.”

Till slut hjälpte USA till att förebygga all slags äventyrspolitik i Pakistan genom att lova att dra in Indien i överläggningar om Kashmir efter resolutionen om gränskriget. Som man kunde förutse visade sig förhandlingarna bli fruktlösa.

Till slut tittar vi på USA:s mest långlivade avtryck i gränskriget. Som ett vederläggande av avsaknad av intresse och expertis i ämnet insisterade 1959 den amerikanske utrikesministern Christian Herter offentligt på att USA inte intog någon officiell inställning i den kinesisk-indiska gränstvisten.

Men vid krigets början blev den amerikanske ambassadören i Indien, John Kenneth Galbraith, alltmer beslutsam om att backa upp Indiens anspråk på den östra sektorn, längs med McMahon-linjen som drogs av britterna.

Som nära förtrogen till presidenten skrev Galbraith till Kennedy och efterfrågade hans ”uppriktiga stöd” i detta ”viktiga politiska beslut”.

Hans oro var inte obefogad. Utrikesdepartementet avvisade till en början hans förslag och krävde mer tid för att undersöka gränstvisten. ” McMahon-linjen … är verkligen sanktionerad genom allt nyttjande på senare tid”, skrev Galbraith i ett annat brev till Kennedy. ”Vilken jädra tidpunkt att behöva starta en studie.”

Några dagar senare fick ambassadören sin önskan uppfylld. Med ”lätt motvilligt tillstånd” från Vita huset tillkännagav Galbraith den 27 oktober: ” McMahon-linjen är den accepterade internationella gränsen och är sanktionerad av modernt nyttjande. Följaktligen betraktar vi den som den norra gränsen i [North-East Frontier Agency-] regionen.” 50 år senare förblir Galbraiths grundläggande formulering den officiella amerikanska policyn.”

Den amerikanska positionen i Aksai Chin, den västra sektorn i den kinesisk-indiska gränstvisten, är till intet förpliktigande i jämförelse. Vid den tiden var Galbraith ”besluten att upprätthålla lugnet i väst”, och slog fast: ”Det faktum att indierna inte hade upptäckt en kinesisk väg [i Aksai Chin] under två år tycks antyda ett svagt anspråk.”

Idag betraktar USA Aksai Chin som ett omstritt område administrerat av Kina men som Indien gör anspråk på.

Tre observationer är relevanta i den moderna relationen mellan Indien och USA.

För det första försöker USA bygga upp sitt nya strategiska partnerskap med Indien, där en av deras största utmaningar har varit att övervinna kvardröjande tvivel om deras pålitlighet som allierad. USA behöver inte skygga för sin historia av att försvara Indien vid landets mörkaste stunder.

För det andra har USA en långvarig position i den kinesisk-indiska gränstvisten som har blivit något tvetydig på sistone. En talesman på utrikesdepartementet bekräftade att det inte finns någon officiell bekräftelse av McMahon-linjen under det senaste decenniet. Om spänningar blossar upp på nytt vid gränsen, som de gjorde 2009, kan Washington behöva omvärdera sin avsiktliga tystnad i den kinesisk-indiska gränskonflikten

Slutligen är New Delhi och Peking oklara över hur Amerika skulle positionera sig i händelse av framtida fientligheten mellan Kina och Indien. Det tycks många vara även i Washington. Ett prejudikat sattes 1962, även om det i stort har glömts bort.

Jeff M. Smith är strateg på American Foreign Policy Council och författare till en kommande bok om kinesisk-indiska relationer. Copyright 2012 Yale Center for the Study of Globalization (yaleglobal.yale.edu).

Översatt från engelska.