Miniserie om tiden före Spartacus
Lucy Lawless. Foto: Jewel Samad / AFP)


  • Spartacus – Gods of the Arena
  • Produktionsår: 2011
  • Produktionsland: USA
  • Skapad av: Steven S. DeKnight
  • Medverkande: John Hanna, Dustin Clare, Manu Bennet, Peter Mensah, Lucy Lawless, Nick Tarabay m fl.
  • Kommer ut: 111007
  • Notera: Detta datum gäller för importutgåvan, som alltså saknar svensk text.

    Precis som den första serien, utspelar sig denna främst på Batiatus (Hanna) gladiatorskola. Vi återser även Onamaeus (Mensah) och Crixus (Bennet) från originalserien. Denna gång är Crixus den nya gladiatior som måste visa vad han går för. Skolans främsta gladiator är Gannicus (Clare), en hetlevrad och stolt ung krigare, som får lära sig ödmjukhet den svåra vägen.

    Denna miniserie känns, som sagt, lite som den ersättare den är. Många kanske skulle vilja påstå att originalserien är ett endimensionellt frosseri i våld och sex. Men sanningen är den att Spartacus är en intressant karaktär på flera sätt. Han är en passionerad och stolt krigare, samtidigt som han är en tillgiven make. Utöver detta är han en lojal vän och framför allt en man som törstar efter sin frihet. Detta gör att man som åskådare lätt engagerar sig i denna mans öde. I kontrast känns ”Gods of the Arena” lite färglös. Visst förekommer det fortfarande våld- och sexscener. Men för oss som inte bara är intresserade av sådant är problemet att karaktärerna inte känns lika starka som Spartacus. Detta känns visserligen naturligt, eftersom Spartacus ju ska vara en häpnadsväckande individ. Men det gör ju att serien saknar något.

    John Hanna som gladiatorskolans ägare, Batiatus, är dock lika bra som alltid. Hälften av nöjet med att se båda desssa serier är att se hur Biatus försöker navigera sig igenom den politiska djungeln som omgärdar gladiatorspelen. Har man sett första serien, är det dessutom intressant att se hans transformation från en känd och respekterad mans son till det fruktade rötägg han är i originalserien. Personligen tycker jag även att det är intressant att se bakgrundshistorien för Ashur (Tarabay), som är en sån där vesslekliknande figur som man älskar att hata.

    Med tanke på att de kokade ihop denna serie på kort varsel, måste jag ändå säga att detta är en klart godkänd miniserie. Den slutar dock på sätt som gör att det inte känns som att den kan stå på egna ben. Men man kan ju se den innan man ser originalserien, som en sorts lång inledning. Tyckte man om den första seriens mer grafiska innehåll, i form av våld och sex, kommer man troligtvis att tycka om denna serie också. Nästa år fortsätter ”Blood and Sand”. Då med Liam McIntyre som Spartacus, då Whitfield dessvärre förlorade kampen mot cancern. Han blev trettionio år gammal.