Vi människor vill framstå som trovärdiga. I vissa situationer leder det till att vi lovar mer än vi rimligen kan hålla. Att tala inför andra och samtidigt vara fullständigt sanningsenlig – både mot dem och mot sig själv – kräver en självdisciplin som inte alltid finns när trycket i stunden är starkt.
Löften har en särskild tyngd. Vid en vigsel säger man ”ja” inför Gud och människor. Löftet gäller framtiden, och ingen kan veta exakt hur den kommer att se ut. Ändå är det just löftet som ger handlingen mening. Få skulle acceptera att bruden eller brudgummen samtidigt tillade: ”Men jag lovar inget.” Löftet är inte bara ord; det är ett åtagande som binder och förmedlar förtroende.
Löften gäller alltid framtiden, vare sig det är i äktenskap eller politik. Skillnaden är att politikern har större utrymme att nyansera sig – men väljer ofta det absoluta för att verka beslutsam. När ett löfte ges och senare måste ändras blir konsekvenserna att det första löftet riskerar att uppfattas som tom retorik, och förtroendet urholkas.
