Det tar emot ganska mycket att skriva en varning för ”One Tree Hill”, en serie som jag en gång i tiden älskade. Men den femte säsongen är verkligen en sådan besvikelse att jag känner mig tvungen att varna för den.

För att kunna hålla kvar alla karaktärer i serien, har man ”spolat fram” fyra år. Detta gör att, när vi möter Lucas, Peyton, Haley, Nathan, Brooke och alla de andra, har de gått färdigt College (motsvarande universitetet) och har nu återvänt till Tree Hill. En hel del har förändrats under dessa ”fyra år”. Det vill säga serien har förändrats till det sämre.

Den första förändringen är att Gavin Degraws låt, ”I don’t want to be”, har tagits bort från vinjetten (serien saknar numera vinjett). Detta kan tyckas vara en mindre förändring, men låten var väldigt typisk för serien. Serien handlade ju förut om ett antal high school-elever i en liten stad i North Carolina. Vi fick följa dem genom deras två sista år (varje säsong var ett halvår i serien) innan de ska ta sina första steg i vuxenlivet. Precis som Degraws låt, försökte ungdomarna definiera sig själva som människor. Det var frågor som ”Vem är jag?” och ”Vem vill jag vara?”. Det var detta som var seriens essens, som gjorde den så bra. Det är också detta den har tappat nu. De har nått sitt mål. De vet vilka de är. De vet vad de vill göra. Därför känns nu serien ganska poänglös, då de flesta av karaktärerna inte har så värst mycket vettigt att göra.

Dessutom har karaktärerna utvecklats till mjäkiga versioner av sitt forna jag. Brooke (Bush), som förut var en självständig ung kvinna, har nu börjat känna sig ensam och ser lite vilsen ut. Kort sagt: Bush har inte så värst mycket att göra. Peyton (Burton), som förut var en ganska mörk karaktär, är nu en käck skivbolagsägare. Det funkar inte riktigt att göra den vändningen, eftersom Burtons karaktär gick ut på att den var djup; tar man bort djupet får man en tvådimensionell karaktär. Haley (Galeotti) och Nathan (Lafferty) är äckligt hemtrevliga. Så de är som vanligt. Fast värre.

Lucas (Murray) är dock fortfarande grubblaren. Så Murray får godkänt. En annan som får godkänt är Paul Johansson i rollen som den elake fadersfiguren Dan. Men han har inte heller så mycket att göra i serien. Han får mest godkänt för att jag gillar problematiska fadersfigurer och för att han, då och då, bjuder på den gamla Dan. Men det är sällsynt.

”One Tree Hill” var förut en av de bästa ungdomsserierna på TV. Nu, när serien inte verkar handla om något speciellt, är det som att man bänkar sig framför soffan varje vecka för att titta på ett gäng snygga unga människor vara trevliga mot varandra. Och då är det definitivt inte värt att lägga ner pengar för att se detta på DVD.