Lokalregeringarnas skuldberg utmaning för Kinas ekonomi
Årets sjunkande hus- och markpriser har ytterligare försvagat lokalregeringarnas förmåga att betala tillbaka sina skulder, då försäljning av hus och mark varit viktiga inkomstkällor för dem. På bilden som togs förra året syns villor i det lantliga och fattiga Yuchen i norra Kina, som byggts av det lokala kraftbolaget. (Foto: STR/AFP/Getty Images)


Peking är bekymrat. De lokala myndigheternas enorma skulder hänger som ett mörkt moln över centralregimen.

Efter att i drygt två år ha hängett sig åt att vara ”världens räddare” vaknar Kinas makthavare nu upp till en hittills dold kris i landets banksystem. Precis när Kinas bankregleringskommission meddelade att den ska stärka kontrollen av kreditriskerna hos ”lokala finansieringsplattformar”, avslöjades att järnvägsministeriet, som är känt för att vara ekonomiskt involverat med lokalregeringarna, dragit på sig alltför stora skulder.

De ”lokala finansieringsplattformarna” är investmentbolag som startats av lokalregeringar i syfte att låna pengar från banker. Vid slutet av 2010 hade fler än 10 000 lokala finansieringsplattformar samlat på sig över 10,7 biljoner yuan (ungefär det samma i kronor) i skulder. Det är över 30 procent av Kinas totala BNP. Två till tre biljoner yuan av detta kommer med stor sannolikhet aldrig att kunna betalas tillbaka.

Lite grundfakta: BNP (bruttonationalprodukt) är marknadsvärdet för alla varor och tjänster i ett land under ett år. BNP utgörs av alla privata och offentliga utgifter, inklusive värdet på exporten minus värdet på importen, samt investeringar.

Ökning av BNP innebär ekonomisk tillväxt och minskning tillbakagång. Varje långvarig nedgång av BNP till följd av företagskonkurser och arbetslöshet innebär depression.

Det finns tre utmärkande problem med lokalregeringarnas skulder.

För det första är verkningsgraden i dessa lån minimal. Bara 35 procent av de investerade pengarna väntas ge avkastning. Resten har slösats bort på olönsamma och misslyckade projekt eller korruption. Exempelvis deponerade den förre järnvägsföreträdaren Zhang Shuguang 2,8 miljarder dollar på amerikanska och schweiziska bankkonton. Zhangs familj äger tre luxuösa bostäder i Los Angeles.

För det andra finns det inga säkerheter, i form av pant eller egendom, för merparten av lokalregeringarnas lån. Istället för verkliga tillgångar använder man löften om framtida intäkter som säkerhet. Många av lånen är dock långt mycket större än vad som är realistiskt att lokalregeringarna ska kunna betala igen. Efter förre premiärministern Zhu Rongjis skattereform har lokalregeringarna fått mindre finansiell makt, men större ansvarsområden. Årets prisfall på mark och bostäder har ytterligare försvagat möjligheterna att återbetala skulderna, eftersom inkomster från mark- och fastighetsförsäljning har blivit de lokala ekonomiernas stöttepelare.

För det tredje gör det politiska systemet det lätt för finansieringsplattformarna att inte betala. För att nå BNP-målet har den kinesiska regimen täckt existerande bubblor med nya bubblor. Den politiken har inneburit att lokalregeringarna skapat fler finansieringsplattformar än någonsin förr. Därtill bygger Kinas banker sin lönsamhet på räntemarginaler, som ökar i takt med mängden givna lån. Därför slåss bankerna om låntagarna och ger villigt snabba lån till finansieringsplattformarna.

Eftersom lokalregeringarna förlitar sig på att statsägda banker ska hjälpa till med lokala investeringar och bidra till ekonomisk utveckling, så innebär det nuvarande systemet i själva verket en återgång till planekonomi. Centralregimen oroas över att modellen ska leda till stora mängder osäkra fordringar och på sikt till en finanskris.

Peking kan välja mellan två metoder att städa upp den lokala skuldkrisen: Den första bygger på att lokalregeringarna får centralregeringen att släppa på den hårda valutapolitiken och övergripande kontrollen. Det skulle innebära att huspriserna skjuter i höjden igen och att inflationen förvärras. Resultat går inte att föreställa sig. Den andra är att lokalregeringarnas skulder flyttas över till några nystartade företag.

Peking verkar dock inte välja något av dessa alternativ. Reuters framkastade att det finns planer på att lösa skulder på två till tre biljoner yuan ur lokalregeringarnas bokföring genom att tillåta dem att sälja obligationer. Detta är bara ett sätt att tvätta skulderna, inte att åtgärda de grundläggande problemen.

Ännu värre är att lokalregeringarna flyttar skulderna till obligationsköparna. Sannolikt sätter man räntan högt för att locka folk att köpa obligationerna. I nästa steg flyttar bankerna de enskilda köparnas investerade pengar till lokalregeringarnas kassakistor och skapar på så sätt en valutabrist. Detta löser inte problemen med de höga riskerna i lokalregeringarnas finansieringssystem.

He Qinglian är kinesisk författare och ekonom som för närvarande lever i USA. Hon har skrivit ”Chinas Pitfalls”, om korruptionen i samband med Kinas ekonomiska reformer under 1990-talet, samt ”The Fog of Censorship: Media Controll in China”, som behandlar manipulation av och begränsningar för pressen. Hon skriver regelbundet om aktuella kinesiska sociala och ekonomiska frågor.

chinareports@epochtimes.com

Läs den kinesiska originalartikeln

Översatt från engelska