Leklusten ger hopp i hotfull värld
Admir Mehmedi från Schweiz (ej i bild) satte sitt lags första mål i VM i fotboll mellan Schweiz och Ecuador den 15 juni 2014 i Brasilia. Schweiz vann på övertid 2-1. (Foto: Stu Forster / Getty Images)


Det är mycket Brasilien nu. Regnskogslandet står i fokus inte bara för fotbollsintresserade. Det finns även ett politiskt och socialt intresse i vad som händer där nu.

Den sydamerikanska jättens misshandlade barn har tagit tillfället i akt, när världens journalister för en gångs skull verkar lyssna på dem, att berätta hur det går till på tigerekonomins bakgård. Där de stora företagen tar  landområden som urbefolkningen brukat och levt på i många generationer. Där slummens barn tvingas stå tillbaka för landets strävan att göra ett gott intryck på andra länder.

Det är alltså som vanligt. Det går inte att skilja på sport och politik. Det har det aldrig gjort och kommer aldrig att göra. Visst, det går att blunda för de sociala konsekvenserna av stora sportevenemang, liksom det går att blunda för mycket annat elände här i världen. Men blundandet, eller tystnaden från fega reportrar som ändå råkar se, eliminerar inga problem. Det ger dem bara chansen att växa sig större. Så visst ska vi både tala högt om och skriva om det vi ser när vi är i andra länder.

Självklart ska vi
också skydda oss själva och andra människor från de hot som oundvikligen hänger samman med stora sportevenemang. Det finns otaliga exempel på sådana. Massakern på israeliska idrottsmän i München-OS 1972 och bomben i Atlanta 1996 är några. Och sedan den 11 september 2001 ligger fruktan för vettlösa terrorattentat i allmänhet som ett grått dis över hela världen.

Frågan är bara hur intensivt vi kan och ska skydda oss från hoten, och hur stort hot själva skyddet mot dessa hot är. I artikeln The Price of Soccer Safety av Ariel Bogle, publicerad bland annat i den engelskspråkiga nätutgåvan av Epoch Times, läste jag något tankeväckande.

Varje land som arrangerar ett större idrottsevenemang, som fotbolls-VM eller Olympiska spelen, monterar upp mängder av övervakningsutrustning. Men vad händer med all denna teknik när tävlingarna är slut?  

Inför OS år 2004 installerades 1 600 övervakningskameror (få jämfört med hur många man satt upp i de städer där VM-matcherna spelas i Brasilien) i centrala Aten, för att motverka någon slags hot. Dessa kameror sitter kvar och används alltjämt för att se vad folk har för sig i den grekiska huvudstaden. I artikeln befarar författaren att de stora evenemangen kan ge kontrollsugna makthavare en ursäkt att införa säkerhetssystem som aldrig annars skulle ha godkänts, och att syftet kan vara mycket vidare än att hålla ordning på potentiella terrorister och fotbollshuliganer under några veckor.

Brasilien satsar fem gånger så mycket på säkerheten som Sydafrika gjorde 2010, trots att landet inte har någon historia av terrorhot. Kriminaliteten är dock omfattande och det finns en möjlighet att det är landets egen befolkning som kommer att stå i bevakningskamerornas och polisens fokus, en lång tid efter att VM-finalen är spelad.

Allt detta politiska och säkerhetsmässiga besvär till trots så fortsätter såväl fotbolls-VM som OS att vara tillställningar som drar till sig enorm publik och massor av tävlande från hela världen. Det finns uppenbarligen en obetvinglig leklust hos människan, som vare sig politiska protester eller avancerad massövervakningsteknologi kan krossa.

Så länge människor från skilda länder, med olika språk, kultur, religion och samhällsordning, kan samsas om att livet för en stund är så underbart enkelt att det lag vinner som får in flest bollar i nätet, så finns det hopp. Inte minst för det fotbollstokiga Brasilien. Det är en garant för medmänsklig trygghet och säkerhet jorden runt som går bortom varje politisk och polisiär insats.