Att vara stolt är något fult i den kinesiska kulturen. I Sverige däremot svämmar Linked In-flödena över av stolthet över våra egna, teamets, medarbetarnas och barnens prestationer. Det finns inga gränser för hur stolta vi är. Vad beror denna skillnad på? Kanske avslöjar den två helt olika synsätt på ledarskap, framgång, ödmjukhet och hur vi väljer att lyfta både oss själva och andra.
Jag älskar linjär-tv. Knappa sig in i ett flöde där man aldrig vet var man landar och vad man möter. Zappning är ju egentligen samma sak som doom scrolling (fast det skulle vår generation aldrig erkänna för våra barn). I synnerhet om man zappar på lite udda tider, som tidig eftermiddag eller mitt i natten. 1980-talsserier som åldrats bortom all värdighet, analyser av inbördeskrig, okända djurarter, kvantfysik, anläggning av vattendammar … alltid lär man sig något. Som när jag damp ner i något slags drejandets ”Mästerkocken” och en deltagare blir tillfrågad hur hon känner när hon precis fått ihop en komplicerad lerskapelse. Hon svarar: ”Jag är ju kines, så jag säger inte att jag är stolt. Men jag är väldigt, väldigt glad över vad jag åstadkommit.”
Jag hajade till. Vad betydde detta? Jag har nämligen alltid känt mig lite obekväm med ordet ”stolt”. Tyckt att det känns lite konstigt när mina medchefer uttryckt sin stolthet över teamet. Vd:ar som är stolta över företaget. Partiledare som är stolta över landet. Föräldrar som är stolta över sina barn. Att det låg något förhävande i ordet som var svårt att sätta fingret på. Och något förminskande när det uttrycktes om någon annan. Min tveksamhet till ordet kändes konstig. För i grunden är det ju ett positivt uttryck. Men här stod alltså en människa från en annan kultur och uttryckte en tveksamhet inför att använda ordet.
