LEDARE: Första ronden har redan börjat
Kinesiska kommunistpartiets ledare Xi Jinping skålar med USA:s president Barack Obama under statsbanketten på Vita huset dem 25 september 2015. Kina kopplar nu greppet på USA och resten av västvärlden för att bli en supermakt på riktigt. (Foto: Ron Sachs-Pool/Getty Images)


Frågan om Kina ska bli en supermakt eller inte är en av vår tids ödesfrågor. Ändå hör man så lite om den i svenska medier. Det saknas en övergripande analys av, och rimliga slutsatser utifrån, Kinesiska kommunistpartiets allt tydligare ambitioner. Epoch Times Sverige gör analysen, och drar slutsatserna.

Redan år 2000, när den första upplagan av Epoch Times grundades, såg nog många Kina som en möjlig framtida supermakt. Men så sent som för ett par år sedan var väl den allmänna känslan fortfarande att Kina var ”på väg”. Ekonomin växte så det knakade, och man brände framgångsrikt av propagandanummer som OS i Peking, men det var svårt att riktigt få känslan av att handsken var kastad.

Under de senaste åren har dock bilden av Kinas, eller snarare Kinesiska kommunistpartiets, ambitioner börjat bli tydliga för den som är intresserad av att lägga pusslet.

Vapenskramlet och upprustningen i Sydkinesiska sjön, med fullständigt orimliga territoriella anspråk, är bara en del av en större strategi att kullkasta ”Pax Americana” och ta kontroll över världshaven.

Samtidigt bygger man den ”nya sidenvägen” tillsammans med Pakistan, och tar initiativ till en alternativ världsbank, för att även där bryta USA:s makt.

”Under de senaste åren har dock bilden av Kinas, eller snarare Kinesiska kommunistpartiets, ambitioner börjat bli tydliga för den som är intresserad av att lägga pusslet.”

Under många år har man tämligen ogenerat stulit allt som inte är fastskruvat vad gäller innovationer från resten av världen, och byggt upp sin egen ekonomi med hjälp av detta.

Lägg därtill kommunistpartiets ofta valhänta, men välfinansierade försök att utöva ”mjuk makt”, via utbildningsinstitut och satsningar på att vrida den internationella mediebilden till sin fördel, så framträder bilden av en brottare som inte längre bara står utanför ringen och funderar – han har gått in och kopplat det första, prövande greppet på motståndaren.

Den andra brottaren i ringen är så klart i första hand USA, men i förlängningen är det hela den fria, demokratiska världen.

Magstarka anspråk

Något har utan tvekan hänt med det Kinesiska kommunistpartiets svansföring de allra senaste åren. Smaka bara på vad Li Yuxiao, generalsekreterare för Kinas ”cybersäkerhetsorganisation” sade i slutet av 2015:

”Kina, som landet med flest nätanvändare, har rätt att bestämma de internationella reglerna för hur cyberrymden ska styras. Att etablera regler är bara början.”

Japp, ni läste rätt: Landet med den sämsta internetfriheten i världen vill bestämma reglerna för resten av oss.

Och den här sortens minst sagt magstarka anspråk är inte struttande för den inhemska opinionen. Kina blir allt mer bekvämt i rollen som en ledare och möjlig förebild för alla de länder som endera straffat ut sig ur det internationella samfundets demokratiska mittfåra, eller funderar på om de verkligen är intresserade av att finnas kvar där.

”Den här självklara helheten saknas hos de tongivande svenska  medierna. Och om den finns, så drar man åtminstone inte de rimliga slutsatserna av den.”

Fragmenterad bild

Det märkliga är att den här ganska enkla analysen – och konsekvenserna av den – så sällan får genomslag i svenska medier. När det gäller Kina är bilden oftast väldigt fragmenterad, och inte sällan rätt oinsatt. Enstaka kunniga röster ropar i öknen, men den här självklara helheten saknas hos de tongivande medierna. Och om den finns, så drar man åtminstone inte de rimliga slutsatserna av den.

Epoch Times Sverige är en del av en internationell medieorganisation som innefattar den största oberoende kinesiskspråkiga tidningen i världen. Vi gör den här analysen. Till den lägger vi vad vi vet om Kinesiska kommunistpartiet efter att i ett årtionde ha rapporterat om Kina: Det är världens största och värsta människorättsförbrytare, direkt eller indirekt ansvarigt för en fasaväckande lista med katastrofer för både sitt eget folk och andra länder.

Ingenting som Kinesiska kommunistpartiet har gjort sedan man började öppna sig mot världen ekonomiskt tyder på att man politiskt går i den riktning som västvärlden önskar sig och hoppas på. Och varför skulle man förvänta sig det av en organisation som är fullständigt sluten, paranoid, notoriskt opålitlig och kallhamrad, och inte har några andra mål än makt till varje pris, med alla medel?

Kinesiska kommunistpartiet kanske bara ser ut som en trist jättebyråkrati så här på avstånd, men det är och förblir världens största – och tveklöst farligaste – sekt. Backa bandet ett halvsekel så syns tydliga likheter med dagens största politiska spöke, IS.

Få tänker idag tanken att man borde göra affärer med IS, och få tycker med historiens facit i hand att det var rimligt att göra affärer med Nazityskland. Varför ska vi tänka annorlunda om en regim som sedan rödgardisternas dagar mest blivit mer städad utåt, effektivare på att hålla sin befolkning i schack och bättre på att dölja sina brott?

”Kinesiska kommunistpartiet kanske bara ser ut som en trist jättebyråkrati så här på avstånd, men det är och förblir världens största – och tveklöst farligaste – sekt.”

Vår slutsats

Utifrån ovanstående drar vi, som tidning, slutsatsen att det värsta tänkbara scenariot för alla – inklusive Kinas folk – är att Kinesiska kommunistpartiet blir den dominanta globala supermakt de så tydligt har siktet på. Den här slutsatsen genomsyrar hela vår rapportering.

Första ronden i brottningsmatchen har redan börjat. Vi ser den här matchen som en av vår tids absoluta ödesfrågor. Vårt mål är att fler svenskar ska intressera sig för den, och vi tänker förse er med all information vi kan.

Nio kommentarer om kommunistpartiet – Inledning

LEDARE: Vi måste prata om Kinas tysta massmord