Långvarigt förtryck av befolkningen i Xinjiang
Rebiya Kadeer brukar kallas "Alla uigurers moder". (Foto: Sofia Partanen/Epoch Times)


I samband med den senaste tidens protester i Tibet har världen börjat få upp ögonen för ytterligare ett område i Kina som står under hårt tryck från de kinesiska myndigheterna. Det är provinsen Xinjiang som innan den kinesiska invasionen 1949 var ett land som hette Östturkestan.

Befolkningen i Xinjiang består av ett turkiskt minoritetsfolk som kallas uigurer. Under ett seminarium i Stockholm i veckan talade Rebiey Kadeer – ”uigurernas moder” inför svenska politiker, journalister och uigurer boende i Sverige.

Rebiya Kadeer är liten kvinna men med stark röst. Hennes ansikte är vänligt men bestämt då hon talar om sitt folk och bristen på deras rättigheter i hemlandet. Rebiya var en gång en av Kinas rikaste kvinnor då hon arbetade inom modeindustrin. Numera lever hon i exil i Washington tillsammans med sin make som är journalist.

Under sitt tal i Stockholm berättar Rebiya Kadeer om situationen i Xinjiang.

– Vi uigurer är en unik etnisk grupp. När KKP invaderade vårt land lovade de att respektera vårt språk, vår religion och vår kultur. Inget av detta har hittills infriats.

En av de första kampanjerna som KKP drev igenom var eliminerandet av markägarna. I propagandan utmålades de ”rika markägarna” som roten till alla bönders och fattigas lidande. 1957 genomfördes kampanjen att eliminera alla intellektuella. Detta för att ”ge folket lycka”. Myndigheterna arresterade och förde bort lärare, författare och historiker. Därefter har olika typer av liknande kampanjer genomförts vart tredje år.

– Alla blev rädda för regeringen. Vi har inte haft en lugn stund sedan dess, säger Rebiya.

Uigurernas religion är en mild form av sunni-islam. Den uiguriska identiteten bygger på språk, religion och kultur. Dessa byggstenar är också de områden på vilka de kinesiska myndigheterna slår ner som hårdast.

– De skapade så kallade flerspråkiga skolor, men bara mandarin var tillåtet. Våra lärare och rektorer ersattes med kineser som enbart talade mandarin. Elever som inte klarade de kinesiska proven blev avstängda, berättar Rebiya.

Det kinesiska kommunistpartiet kallar religiösa uigurer för terrorister. Man utnyttjar ofta 11 september-händelsen i USA för att rättfärdiga förtrycket. Många lagar och restriktioner har införts för att kontrollera religiösa aktiviteter och arresteringar och avrättningar är vanliga. De muslimska imamerna har omskolats av partiet och tvingas sätta partiet före religionen.

Ytterligare en kampanj som splittrar uigurerna är förflyttningen av unga uiguriska kvinnor till Fastlandskina. Med löften om en bra lön och ”en överväldigande positiv erfarenhet för de uiguriska flickorna” förs de i stora antal till stadsområden i östra Kina där de tvingas arbeta under svåra förhållanden i fabriker. Föräldrar som inte vill låta sina flickor åka straffas av myndigheterna och tvingas säga till omvärlden att de är mycket glada över att skicka iväg sina barn.

Samtidigt som unga kvinnor förs ut från Xinjiang, flyttar stora mängder Han-kineser in. 1949 var andelen kineser i Xinjiang två procent. I dag ligger siffran på 60 procent. På arbetsmarknaden och i samhället råder en öppen rasism och diskriminering av uigurerna och arbetslösheten hos dessa ligger på 50-60 procent.

– I Mongoliet består invånarna numera av 80 procent Han-kineser. Det verkar som om det är det som KKP vill uppnå även i Xinjiang och Tibet, säger Per Engström från Amnesty som medverkade vid seminariet i Stockholm.

Före 1997 var Rebiya Kadeer en framgångsrik affärskvinna och hon var även aktiv inom politiken. Hon satt med i handelskammaren i Xinjiangprovinsen och hon var under 1990-talet ledamot i folkkongressen.

– När jag jobbade inom den kinesiska politiken hoppades jag kunna göra skillnad. Då sade jag att fred kommer från jämlikhet och rättvisa, inte från förtryck. Jag trodde att jag på ett fredligt sätt kunde uppnå detta. Jiang Zemin (före detta kinesiska presidenten) sade till mig ”Tack, vi har lärt oss mycket. Vi ska göra vårt bästa. Ingen av de andra sade sanningen, men det gjorde du.” När jag kom tillbaka hem, arresterades jag och blev av med min position.

Rebiya fängslades och satt två år i en isoleringscell. Efter ytterligare sex år i fängelse frigavs hon och flyttade år 2005 till USA. Efter flytten har Rebiya fortsatt med att engagera sig för sitt folk och hon har vunnit en enorm popularitet bland uigurerna.