En populär applikation (app) till smartphones i Peking är den amerikanska ambassadens luftkvalitetindex. Inte undra på det – fram till förra året har den styrande eliten vägrat att offentliggöra luftkvalitetsnivåerna, eller ens erkänna problemet, trots att den kinesiska huvudstaden alltmer har kommit att likna flygplatsernas område för rökning.

Nivåerna för den otäcka partikeln PM2,5 – vars storlek är 2,5 mikrometer eller mindre, tillräckligt liten för att ta sig in i lungorna och blodomloppet – är ungefär 40 gånger större än de 25 mikrogram per kubikmeter som bedömts vara en acceptabel nivå av WHO.

Hela staden Peking kvävs av sin egen framgång. Den luft man utsätts för motsvarar rökning av två paket per dag.

Luftkvaliteten är så dålig att myndigheterna i Peking temporärt stängde ned mer än 100 fabriker och beordrade att många offentliga fordon skulle hålla sig borta från gatorna. Enligt en rapport nyligen i New York Times har Peking uppnått rekordnivåer för föroreningar – ”bortom alla index” – enligt ett Twitterkonto på den amerikanska ambassaden. Dessutom finns sådana föroreningar över hela norra Kina. Klagomålen har fått omfattande spridning inom den kinesiska bloggkretsen, och till och med statlig media rapporterar om det.

Den unkna, giftiga luften är en passande metafor för den svåra situation och de utmaningar som de nya kinesiska ledarna står inför just nu. Den statscentrerade ekonomiska modellen är inte hållbar då man överskrider gränsen för resursutnyttjandet. De kinesiska medborgarna betalar ett stort miljömässigt pris för den halsbrytande utvecklingen de senaste 34 åren. Legitimiteten för den politiska eliten ifrågasätts alltmer, liksom politikens avsaknad av transparens och ansvarstagande.

Kärnproblemen

Peking är inte det enda exemplet. Kina har sju av världens mest förorenade städer och en ny urbaniseringsvåg de kommande generationerna förväntas ge ytterligare 350 miljoner människor i landets städer. 2025 kommer det att finnas 221 kinesiska städer med en miljon människor eller mer – väl uppkopplade med smartphones. Som jämförelse finns i Europa 35 städer med en miljon människor eller mer.

Kinas snabba urbanisering bidrar till fortsatt ökande energibehov, vilket är en förklaring till att 70 procent av landets energi fortfarande kommer från kol, en andel som varit stabil de senaste två decennierna. Detta trots att man gjort stora investeringar i kärnkraft, vindkraft och solenergi.

Smogen innefattar många kärnproblem som måste hanteras om Kina ska kunna fortsätta sin tillväxtbana och möta medborgarnas behov, i synnerhet den växande medelklassens. Med sällsynt uppriktighet berättade Wang Yuesi, fysiker och medlem i en statlig arbetsgrupp för disreduktion, för Epoch Times att ”kolförbränning och utsläpp från bilar” tillsammans med specifika vädermönster är de omedelbara orsakerna till problemet. Anmärkningsvärt nog tillade Wang: ”Bara om en reformering av det politiska systemet hamnar på agendan kommer det ekonomiska systemet och [miljö-] ledningssystemet komma ikapp.”

Xi Jinping och hans kollegor är mycket medvetna om de svåra problem som Kina står inför, bland vilka smogen är det mest symboliska. Avkastningen från Kinas statligt styrda, investeringsledda tillväxtmodell för export kommer uppenbart att avta.

Detta var premissen för “China 2030: Building a Modern, Harmonious, and Creative High-Income Society”, en rapport från förra året som togs fram av Världsbanken och den kinesiska kommissionen för statlig utvecklig och reformer, ett styrande politiskt organ. ”China 2030” beskriver de stora reformer som krävs om Peking ska kunna realisera sitt mål att bli ”ett modernt, harmoniskt, skapat samhälle med höga inkomster.”

Rapporten konstaterar: ”För att förverkliga Kinas vision för 2030 kommer det att krävas en ny utvecklingsstrategi” – med krav på förstärkning av rättsstaten, med en större roll för den privata marknaden och ”ökad konkurrens i ekonomin.” Viktigt är enligt strategin att ”Reformer av statliga företag och banker skulle hjälpa till att anpassa arrangemangen för bolagsstyrning till kraven inom, och tillåta konkurrens med, den privata sektorn på lika villkor.”

Rapporten argumenterar också för en ny strategisk inriktning för ”grön tillväxt” där man inte ser miljöskydd och begränsning av miljöförändringar som bördor, utan som tillväxtmöjligheter. Förutom den andel som folkhälsan står för så uppskattar man att skador på miljön uppgår till ungefär fem procent av den årliga BNP-förlusten.

Kortsiktig distraktion

Även om president Xi och många i politbyrån anses vara reformatörer finns det än så länge få tecken på förändringar i Kinas hantering av utvecklingen. Den kinesiska politiska eliten är del av ett stort nätverk som innefattar dem som leder de statliga bankerna och de statliga företagen.

Det är således ingen överraskning att Kinas stora statligt ägda oljeföretag har lobbat emot högre krav på bränsleeffektivitet, trots att antalet bilar i Peking har stigit från tre miljoner år 2008 till mer än fem miljoner år 2012.

Detta är dilemmat för Kinas ledare, som vet att de måste genomföra långtgående reformer som kommer att ha väsentlig inverkan på den omfattande korruptionen och löneförmånerna som följer av medlemskap i kommunistpartiet och statliga arbeten, vilket gynnar en stor del av Kinas högre klasser. Ledarna tycks dock något förvirrade över hur man ska genomföra specifika nya åtgärder och navigera mellan konkurrerande intressegrupper. Istället har de senaste ansträngningarna för att hålla den ekonomiska tillväxten i intervallet sju till åtta procent innefattat mer stimulansåtgärder, där statliga banker kanaliserat renminbi (yuan) till den statligt ägda kinesiska industrin.

Med tiden kommer sådant beteende bara göra tillväxt och reformer mycket svårare. Dessa interna dilemman kan hjälpa till att förklara Pekings offensiva, nationalistiska åtgärder beträffande tvister kring öar i Östkinesiska havet med Japan och i Sydkinesiska havet med Filippinerna, Vietnam och Malaysia. De maritima tvisterna kan vara en populär kortsiktig distraktion, men kommer inte att minska trycket på förändring.

Men när allt kommer omkring kommer legitimiteten för Kinas styrande kommunistparti att vara baserat på prestation. Och mer än tre årtionden av tvåsiffrig ekonomisk tillväxt har varit en del av ett framgångsrikt socialt kontrakt. Men priset för den halsbrytande tillväxten har varit enorma miljöskador, växande ojämlikhet och en utvecklingsmodell som har nått vägs ände. Med tanke på 400 miljoner Internetanvändare och ökad tillgång till smartphones, de ständigt närvarande sociala medierna och bloggarna, ställs Peking nästan dagligen inför kriser i trovärdighet och ansvar.

På sätt och vis står Kina och USA inför liknande utmaningar. Rapporten ”China 2030” skulle kunna vara Pekings version av en rapport från en kommission utsedd av Barack Obama 2010, som föreslog omfattande reformer inom beskattning, budgetering och policy för rättigheter, som bemötts av fullständig tystnad från både Obamaadministrationen och republikanerna i kongressen. Båda stormakterna inser vilka utmaningar som väntar dem, men finner det extremt svårt att begrunda, för att inte tala om att implementera, de faktiska åtgärder som krävs.

Man kan misstänka att både Peking och Washington förr eller senare gradvis kommer att ta sig an reformerna. Den förre detta kinesiske ledaren, den nu avlidne Deng Xiaoping beskrev sitt tillvägagångssätt avseende reformer att ”korsa floden genom att känna sig för efter stenarna”. Detta pragmatiska tillvägagångssätt kommer sannolikt att följas av hans efterträdare, men huruvida de kan klara detta och samtidigt hålla Kinas ekonomiska hjul i tillräcklig rullning, och dessutom göra det utan att svårigheterna att andas ökar, är en annan fråga.

Robert A. Manning är seniormedlem i Atlantrådets Brent Scowcroft Center for International Security. Med tillstånd från YaleGlobal Online. Copyright © 2013, Yale Center for the Study of Globalization, Yale University.

Översatt från engelska.