Kunskapen om Hancouture
Sima Yan (Ssu-ma Yen), (Kejsare Wu) av Jin var en kejsare som levde i Kina 236-290 efter Kristi födelse och grundade dynastin Jin 265 som i sitt ursprungliga skick bara härskade i 54 år. (Foton: Wikipedia)


New York, Paris, Milano, London, Tokyo, Hongkong, Peking, Shanghai … Så fort en modetrend får fäste syns den överallt i vår globala värld. Nu håller kinesiska tecken, kalligrafi, drakar, Buddhor och alla möjliga goda symboler på att utnyttjas som stilistiska inslag av prestigefyllda modedesigners.

Men vad kan den traditionella östasiatiska kulturen erbjuda utöver den exotiska touchen? Måste unikt och individuellt mode verkligen förlita sig på att utmana en sådan tradition? Eller finns det tidlösa klassiska teman som kan inspirera? Och har då den östasiatiska traditionen potential att förnya andan hos det moderna modet? 

Kinesiskt måleri bygger på att linjer ritas upp på en yta med användande av spritt perspektiv och mycket fokus läggs på den djupare innebörden hos verket, snarare än på tekniken. Grunden för det klassiska kinesiska modet ligger å sin sida i de två grundstilarna hos  ”tvådelssetet” och ”endels-klänningen”. Dessa två stilar liknar kinesiska målningar, en ren kombination av linjer och yta. Stora delar av bålen, kjolen och ärmarna är klippta ur enkelt tyg, som vikts men med de raka eller svängda kanterna i annat tyg för att göra det både vackert och praktiskt. En sådan klädnad har eleganta linjer och dekorering, och allt passar ihop med människokroppens naturliga skönheten.

Med “Hancouture” avses kläder från den kinesiska folkgruppen Han, från mycket avlägsna tider och  fram till slutet av Mingdynastin vid 1600-talets mitt. De huvudsakliga kännetecknen hos dräkterna från Han är stilen på kragarna med slag på höger sida, de långa vida ärmarna och användandet av skärp i stället för knappar. Att klä sig i Hanmodet innebär man ter sig reserverad men ändå klok, förfinad och ädel. Hanstilen ger spelrum för otaliga variationer inom ramen för den grundläggande stilen för krage, skärp och ärmar.

Hanmodet nådde sin höjdpunkt under Sui- och Tangdynastierna eftersom konsten att färga siden och väva avancerade dramatiskt. Samtidigt ledde Sidenvägen och det faktum att Kina öppnade sig mot omvärlden till ett sjudande kulturellt utbyte med Indien, Vietnam och det Bysantinska riket samt andra regioner. Handräkterna under Tangdynastin införlivade de vackra dragen från många andra kulturer, samtidigt som de behöll den traditionella kinesiska essensen.

Kinas färgrika väggmålningar i Dun Huang-grottorna skapades under Tangdynastin och ämnet för många av dessa målningar är de buddhistiska himmelska paradisen. Buddhorna och de kvinnliga gudomliga varelserna i dessa världar porträtterades levande av målare med både skicklighet och stor religiös hängivenhet. Det är inte förvånande att Handräkterna under Tangdynastin i hög grad liknar dessa himmelska varelsers klädsel i de buddhistiska paradisen. Den här perioden såg också den traditionella kinesiska kulturen sprida sig  över hela Asien och påverkade många andra nationer. Den japanska kimonon och koreansk hanbok bär än i dag de grundläggande dragen från Tangdynastins klädsel.

All klädsel och alla accessoarer hos Hancoutur är oskiljaktiga från Kinas andliga kultur. Hattar accessoarer, skor och så vidare är alla anpassade till de buddhistiska och taoistiska principerna och denna halvgudomliga kultur, där tron på harmoni mellan himlen och människan återspeglades i både kläder och stil. Hancoutur avspeglar renhet, godhet och skönhet.

Referens: http://en.wikipedia.org/wiki/Hanfu


Shenyi (深衣) denna kinesiska stil kallas för quju (曲裾) och bars  huvudsakligen av kvinnor under Handynastin.

Shenyi (深衣) denna kinesiska stil kallas för quju (曲裾) och bars huvudsakligen av kvinnor under Handynastin.