Krönika: Tågets tysta avdelning
Susanne Willgren, reporter och krönikör från Kungsbacka. (Foto: Epoch Times)


Vi var så tysta. Vi knäckte, mycket försiktigt, bananskal. Vi knäckte dem tyst, för att inte störa varandra.

Jag såg mig omkring. En salig blandning av människor.

Det vi hade gemensamt var att vi satt där, knäpptysta, och försökte att äta frukt väldigt, väldigt tyst.

Den tysta avdelningen. Längst fram en fruktkorg med bananer och en kaffetermos. Vi ombads att ha telefonerna i ljudlöst läge.

Tåget rusade framåt.

Jag hade tagit med mig min laptop, kanske skulle jag skriva lite på vägen. Men det var något med tystnaden, som egentligen inte var alls tyst utan full av dunkadunk och diverse tankar, som försatte mig i ett filosofiskt tillstånd.

Du vet, ett filosofiskt tillstånd. Man fäller huvudet några centimeter åt sidan så att ett käkben vidrör halsen på ena sidan, och putar ut lite åt den andra. Det är något med den positionen som gör att tankarna blir lite mer svävande.

Titta ut genom fönstret. Ibland kan man sitta och titta, låta saker vara som de är.

Hörde ett radioprogram för ett tag sedan som påminde om att människor en gång i tiden brukade ”kura skymning” när mörkret föll på. Sitta stilla och invänta mörkret efter en lång, eller en kort vinterdag. Ibland sjöng de och berättade historier för varandra.

Tanken på att kura skymning känns så ren och fin. Som en kraftig linneduk och frisk luft, istället för syntetisk fiber och internet.

Vi testade att kura skymning hemma en kväll. Jag kände mig lite osäker på när det var dags att börja. 
– Är det skymning nu? undrade jag oroligt och tittade omväxlande ut genom det ena fönstret och det andra.
– Ja, där, på den sidan. 
Han pekade på en punkt över träden. Vi satt tysta i några minuter.
– Ja det där måste vara väster, konstaterade jag nöjt. Gick ut i köket och fixade något.

– Ja, nu är det lite mörkare här inne, sa jag när jag kom tillbaka. 
Vi tog en bild på skymningen. Två bilder. Tre bilder. Fyra.
– Oj, kolla, din display blev helt mörk plötsligt. Så blir det inte på min telefon! sa han.
– Det är när jag vinklar den, då kommer ljuset in annorlunda.
– Din telefon har nog en lite bättre kamera än vad min har.
– På sommaren måste man kura skymning vid tre på natten.
– Det är nog bara på vinterhalvåret man kurar skymning.
– Det där blir en ganska snygg bild!

Solen gick ned. Mörkret lade sig. Det var mysigt att kura skymning.

Folk i vagnen hade installerat sig. Personen mittemot mig knattrade på sin laptop. Ett regelbundet ljud som försvann i bruset. Det lade sig under tystnaden på något vis. Tystnaden var något som hände någon annanstans i tågvagnens dimensioner, men den fanns där, någonstans i tågets tysta avdelning.