Krönika: Skrangelmyggor
Krönikör Aron Lamm


Skrangelmyggor, brukade min mamma kalla harkrankar. Jag trodde att det var ett eget uttryck hon hade kommit på, men när jag häromdagen började researcha harkrankar så visade det sig att det faktiskt var ett dialektalt uttryck, enligt uppgift från Småland, dock.

Min mamma hade sina rötter i Örebro, via Dalarna och Ångermanland. Jaha. Anledningen till mitt intresse för dessa kräk är att de på sistone invaderat vårt hus fullständigt. En bidragande orsak var att vi i ungefär en vecka saknade vår ena ytterdörr, så den röda mattan var liksom utrullad. Jag satt och tittade på ett av dessa smått hopplösa djur och tänkte ”jo, men den ser ju litegrann ut som en hare… med de där vingarna som öron”. Som språkvetare borde jag så klart ha vetat bättre. ”Har”-ledet syftar inte på hare utan på hår, vilket är lätt att förstå utifrån deras gängliga ben.

Jag minns att jag och min storasyster var rädda för harkrankar när vi var små. Det är nåt med de där långa benen och den ostyriga flykten som är obehagligt. Precis som lockespindlar tycks de liksom bara bestå av fladdrande ben. Det väcker ett slags existentiell ångest, tror jag. Nuförtiden är jag inte så brydd över de stora skrangelmyggorna, men jag måste medge att jag ledsnade när jag konstaterade att jag hade över ett dussin av dem i vardagsrummet. Min fru anlade rätt perspektiv på situationen och började fotografera dem.

Min facebookuppdatering i frågan fick en kommentar av en översättarkollega som sa att han också hade massvis, och han kopplade samman det med klimatet. Han hade knappt sett en enda geting eller husspindel, för övrigt. Jag började tänka att harkrankar kanske har ett hemligt, intressant liv, som man borde sätta sig in i. Jag insåg att jag visste så lite om denna synnerligen välbekanta insekt, så jag kollade upp dem lite. Jag blev gravt besviken.

Harkrankar är ungefär som kortlivade sländor; när de väl kommer ut ur puppan som insekter lägger de i princip bara ägg och dör. De äter lite eller ingenting. Det förklarar också varför man aldrig ser dem göra nåt annat än att skrangla omkring, sitta still på saker och fastna med sina långa ben i alla typer av ytor. Påfallande ofta sitter de bara där och är döda. Så det var alltså det de kom till vårt hus för att göra: Sätta sig ner och dö. Det var lite deprimerande.

En mer romantiskt lagd person än jag hade kanske kunnat hitta skönheten i den här livscykeln, men problemet är att den nischen redan är upptagen av betydligt attraktivare insekter. Harkranken är helt enkelt för ful och deppig. Men Harry Martinsson, som ju inte var nån muntergök själv alla gånger, har i alla fall gjort ett försök att ge dem lite upprättelse, i sin korta text ”Svärmare och Harkrank”:

”Men den lever, den föder sig och den reder sig liksom vi.
Då den kvaddas sjunker den tyst ihop.
Efteråt står dess kvarleva tecknad på väggen som en kinesisk bokstav ritad med svartnål: benen utsträckta efter sig som en spillra i dödens stelnade bölja.”