Sitter och lyssnar på Last Night of the Proms och slås av hur fantastiskt många duktiga musiker det finns. Hur har de lyckats ta sig dit, och bli så duktiga?

Jag har alltid älskat musik. När jag var riktigt liten hittade jag ofta på egna sånger som jag sjöng och jag hade en favorit som jag hade döpt till Kudden. Varför vet jag inte, men tydligen var kuddar viktiga för mig i två-års åldern.

När jag var fem år fick jag börja ta pianolektioner. Jag gillade det inte alls. Jag hade ingen längtan till att spela något instrument, men mina föräldrar tyckte jag behövde en fritidsaktivitet och min äldre syster spelade piano.

Jag kommer fortfarande ihåg hur jag satt hos min pianolärare och hon tyckte att jag skulle lära mig två väldigt korta stycken till veckan därpå.

Jag vägrade, tyckte det räckte med ett stycke och min lärare försökte övertala mig och sade att alla andra barn ville ha så mycket i läxa som möjligt, men jag var precis tvärtom.

Spela blockflöjt med astma

I tredje klass fick man spela blockflöjt, vilket jag började med. Jag led dock både av astma och allergi, så jag tyckte det var väldigt jobbigt att hålla på och blåsa i flöjten så länge. Jag blev dock väldigt duktig på att låtsasspela och spelade endast på riktigt, när jag ensam var tvungen att spela för fröken, vilket ledde till att jag ändå fick väldigt bra betyg och kunde söka in på musikskolan.

Jag ville börja spela trummor. Jag kommer ihåg att jag var på öppet hus med mamma på musikskolan och vi gick runt och tittade och lyssnade på olika instrument. När vi kom till trummorna var jag helt säker, det var trummor som gällde.

Det ville INTE min mamma. Inte under några omständigheter skulle jag få sitta och föra oväsen hemma.

Det blev dragspel. Jodå, det var ganska kul de första åren, på grund av att jag hade en väldigt bra lärare, som inte bara var duktig på att spela dragspel, utan även var duktig på att lära ut.

Ny lärare nytt synsätt

När han slutade efter några år, ersattes han av en ny lärare, som tyckte att vi gjorde allt fel. Vi hade inte rätt fingersättning och ansåg att det var lika bra att vi började om från början, med skalan – efter att vi hade spelat i flera år.

Finns det något som kan vara mer förödande, inte för mig och min kompis som spelade i alla fall. Vi valde att sluta och nu i vuxen ålder kan jag fortfarande inte spela något instrument, vilket jag tycker är väldigt tråkigt.

När man pratar med andra vuxna som gav upp sina musikstudier, så är det ingen som har varit glad åt det beslutet. De flesta människor hade nog önskat att de kunde spela något instrument.

Nu – mina barn

Så när mina barn var små, så skulle de naturligtvis få börja spela ett musikinstrument. Min son ville spela fiol och det fick han börja med. Det var kul i några år, men sedan började intresset svalna. Han hade dock ganska bra lärare, vilket gjorde att han fortsatte, även om han tyckte det var dödens att träna hemma.

När han efter sommaren fick en ny lärare, så gick det inte längre. Hon hade inte förmågan att inspirera och fånga upp eleven, vilket ledde till att han inte gick dit och vi beslöt att det inte var någon idé att fortsätta.

Nu hänger allt på dottern, om vi skall få någon i vår släkt att lära sig ett instrument ordentligt. Sedan några år tillbaka spelar hon harpa och har en fantastisk lärare.

Men det var lite oroväckande när hennes ordinarie lärare var mammaledig under ett år. Vikarien hade inte samma förmåga att lära ut och hade vi inte vetat att hennes ordinarie lärare skulle komma tillbaka, så hade nog även dottern gett upp sitt musicerande.

Engagerade musiklärare krävs

Det är när barnen skall lära sig ett musikinstrument, som man verkligen ser hur viktigt det är med bra och engagerade lärare. Även om man måste ha ett eget intresse, måste det nog finnas en bra pedagog som kan uppmuntra och vägleda, när inte allt är en dans på rosor.

Så med tanke på hur många duktiga musiker det finns, måste det också finnas väldigt många bra lärare. Jag hoppas i alla fall på att min dotter ska få möta bra harpalärare längs vägen, så hon kan bryta den här trenden att ingen i vår släkt har lärt sig spela något instrument.