November är en speciell månad. Mörkret, dimman, de nakna träden och döda löv på marken påminner oss om livets mörkare sida och dess förgänglighet. Under allhelgonahelgen träffas vi också i kyrkorna för att hedra våra nära och kära. Nu är det tid för eftertanke och reflektion.
Många är vi som mist en eller flera personer som betytt mycket för oss och stått oss nära.
När vi mister någon rubbas vår tillvaro på många sätt. Den där kära rösten, den välkomnande famnen och den älskade personens värme finns inte längre.
För många innebär det också att tillvaron ändras mer genomgripande med förlust av bostad och andra tillgångar. Plötslig kanske man står där ensam ansvarig för omvårdnaden av barnen.
Det är lätt att tillvaron kommer i rejäl gungning.
Det tar tid för oss att helt inse vidden av förlusten och kanske är det tur att naturen har det ordnat det så för oss. Kanske skulle vi inte klara av det annars.
Successivt inser vi förlusten och sorgen kommer ibland i vågor.
Ibland kan det gå flera timmar och till och med dagar utan att vi tänker på den döde, men så påminns vi av en yttre händelse eller av en känsla som bara kommer som från ingenstans.
Jag har hört av flera sörjande och även själv upplevt det att man tycker sig se sin anhörige när man är ute bland folk.
(Foto: Hanna Fjeldgård)
Personen verkar skymta till i folkmassan på stadens gågata eller i varuhuset.
I mitt yrke som sjuksköterska har jag lång erfarenhet av att möta döende människor och deras anhöriga.
När jag var liten flicka var jag mycket rädd för döden. Ofta är det just det man fruktar mest som man blir tvungen att lära sig bli vän med.
Jag vet inte om jag kan säga att jag blivit vän med döden men jag är inte rädd för den längre.
Det som är värst är rädslan för döden. Min erfarenhet är att för de flesta gamla och svårt sjuka kommer den som en befriare.
För de anhöriga kan den också ses som en befriare när den döende, ibland efter en lång kamp, slutligen får slippa ifrån sina plågor.
Men ibland kommer döden utan förvarning. På ett ögonblick kan den släcka livets låga och lämna de anhöriga i total chock. Då är det svårt, mycket svårt.
Det är sällsynt men det har hänt, att människor som dött eller svävat mellan liv och död vittnat om att döden är en fortsättning till något annat.
Det berättas om en tunnel, ett ljus som omger dem, möte med anhöriga och upplevelsen av att se sin egen kropp från ovan. Gemensamt för erfarenheterna är att de upplevts mycket behagliga.
De som kommit tillbaka till livet efter att ha besökt den andra sidan har ofta känt att de blivit förändrade, blivit bättre människor och fått en mer ödmjuk attityd till andra människor och till livet.
Susanne Larsson är krönikör och hälsojournalist för Epoch Times Sverige.
Jag tror att döden kan lära oss mycket om livet. En gång läste jag ett uttryck, minns inte var, ”lev livet så att du inte behöver frukta döden”.
För mig betyder de orden att försöka vara en så god människa som möjligt och att leva så att jag känner så lite ånger som möjligt för det jag gjort eller inte har men borde ha gjort.
Ingen människa kan idag säga vad som händer efter döden. Däremot kan vi ta vara på livet och försöka leva så medvetet som möjligt.
Året har sina årstider och kanske är det meningen att vi ska följa naturens rytmer och lära oss mer om livet just den här tiden på året.
I november har vi inte så många solskensdagar som pockar på till aktivitet. Mörkret faller tidigt och lockar oss till längre kvällar i soffhörnan eller vid brasan.
Om vi vill kan vi ta vara på den här tiden. Fundera lite extra över vad vi vill med våra liv.
Finns det något ogjort eller gör vi för mycket av något? Låter vi arbetet bli allt för betydelsefullt så att vi glömmer eller inte tar oss tid för familjen, gamla anhöriga och vänner?
Ta vara på livet nu och låt november vara en tid för reflektion innan julmånadens hektiska tid tar över.
