Krönika: Maskrosen och jag
Krönikör: Barbro Plogander, Kinna


För ett antal år sedan sade gympakompisen att vi måste springa Ada-milen innan vi skulle fylla jämna år. Två år senare lät det: vi måste bara springa Göteborgsvarvet, och det gjorde vi. Två år till passerade, men nu kom det inget mer förslag, så jag sade: vi köper varsin motorcykel.

Mitt ex, som då inte var ett ex, hade året före köpt en äldre Kawasaki och vi hade letat upp krokiga vägar och åkt dem och han behärskade motorcykeln bra, så bra att han det här året hade köpt sig en värstingcykel. Det var inte så kul att sitta bak på den, för när han drog på i en uppförsbacke kändes det som om huvudet fortfarande var kvar där nere, när vi var uppe på krönet.

Jag köpte mig en nybörjarhoj men gympakompisen backade ur. Det var inte så lätt att balansera på motorcykelns två hjul; tyngdpunkten låg högt. Dessutom var det tvärtom här; som bilist använder man fötterna till att gasa och bromsa men nu skulle händerna klara det, och vänsterfoten skulle växla och inte högerhanden.

Första gången vi skulle ut och jag skulle köra min egen mc behövde jag svänga tvärt vänster för att komma ut på gatan. Krampaktigt höll jag i styret, släppte inte gasen och tordes knappt röra händerna, jag körde rakt fram ut på en gräsplätt med massor av maskrosor. Eftersom hojen var gul fick den därefter heta Maskrosen.

En gång följde en vän med oss på en tur och vi körde iväg i lugnt tempo eftersom jag var nybörjare, men plötsligt kom han på att vi skulle ha svängt in på den väg vi just hade passerat. Han tvärnitade. Det gjorde jag också och stannade snyggt och prydligt intill vägkanten.

Har ni sett hur de ser ut, vägkanterna? Från asfalten är det flera centimeter ner till marknivån. Min högerfot fick inget fäste, det fanns ingen asfalt, och det kände som om motorcykeln och jag i ultrarapid föll mot marken. I det här fallet ett vattenfyllt dike.

Jag var på benen fortare än blixten, inte skulle herrarna få tro att jag var skadad eller våt. Det var jag heller inte, skadad alltså, men jag ville inte att min dåvarande sambo skulle bli nervös och orolig för min skull. Det var han i alla fall, men jag behövde ju inte göra det värre.

Vi tränade och jag blev bättre och sedan arrangerade han att jag fick åka en kurs i kurvtagning med mera på Karlskoga motorbana, Gelleråsen. Vi var ganska många i vår grupp och killen som ledde gruppen hade varit svensk mästare. Den gången hade han kört en Thunderbird.

Vi åkte i en lång rad och den som låg närmast honom lade sig efter ett varv sist, på så sätt fick vi alla  köra med honom. När det var min tur och vi hade kommit igenom den första långa böjen, tänkte jag att han kan ju det här. Ah, jag växlar ner när jag ser att han gör det och bromsar när han bromsar. Han ökade takten vartefter, men jag hängde med.

När vi hade kört ett tag och kom in i en kurva i ganska hög fart, som jag tyckte i alla fall, upptäckte jag att grässtråna var väldigt nära mig. Jag hade lärt mig att lägga ner cykeln, som det heter.

Innan hösten kom hade jag bytt ut Maskrosen mot en annan motorcykel, men jag trivdes inte med den. När vårsäsongen började tittade jag därför efter en annan, och jag hittade en Thunderbird.

Den var läcker med sina färger i orange, silver och svart och fick heta Hugo.

I augusti drog vi iväg till Tjeckien på våra motorcyklar men det är, som man säger, en annan historia.