Vi sitter i skrivande stund här i södra Bohuslän och väntar på att den ”stora stormen” – av för mig okända skäl döpt till Judas eller eventuellt Simone  – ska drabba oss. Det är lite spännande, trots att det är en potentiell naturkatastrof. Jag har börjat lägga till ”…innan stormen kommer” efter allt jag säger.

”Bäst att jag jobbar lite till innan stormen kommer.”

”Jag tar väl en dusch innan stormen kommer.”

”Jag lägger väl en smörklick i stekpannan då, innan stormen kommer.”

Det är självklart bara dumheter från min sida, men det är nåt lite oheligt underhållande med nånting dramatiskt och annorlunda, i alla fall om man lever ett tryggt och odramatiskt liv. Om man levde nånstans där det förekom konstanta orkaner som dödade folk och förstörde städer skulle man troligen knappast vara såhär lite idiotiskt förväntansfull. I bästa fall bryter stormen strömmen för oss nåt dygn, det skulle nog bota mig från att känna så här inför stormar, i alla fall.

Icke desto mindre tror jag att den här känslan ligger djupt i människosjälen. Om saker och ting lunkar på tillräckligt länge så börjar man, kanske omedvetet, längta efter nåt dramatiskt som bryter av och ställer saker på sin spets. Vi är kanske ofta nöjda med att se katastroffilmer, men jag tror att många med mig blir lite upplivade när det händer omvälvande saker även i verkligheten. Så länge man själv inte blir alltför drabbad, vill säga.

Det är en på många sätt väldigt problematisk impuls. Påfallande många européer lär ha varit väldigt förväntansfyllda och peppade inför första världskriget, till exempel. Det kändes heroiskt och spännande, som en urladdning efter all uppbyggd spänning under de föregående årtiondena. Nåt som gav livet en heroisk glans och poetisk skärpa, kanske. Ett slags reningsbad. Vad de fick var i stället nåt så fasansfullt, fullständigt absurt och meningslöst att det skakade om hela den europeiska folksjälen (om det nu finns en sån) i grunden, och förändrade synen på krig.

Nu tror jag dock inte att första världskriget botade mänskligheten från att känna pepp inför krig, tyvärr, eller för andra destruktiva saker heller, för den delen. Den där känslan tillhör de där motsägelsefulla och dunkla impulserna som troligen finns i oss alla. Man kan ha olika teorier om vad den kommer ifrån, men att den finns där tycker jag mig se bevis på lite överallt, inte minst på löpsedlarna. Å andra sidan är det ju kvällstidningarnas levebröd att det faktiskt händer dramatiska saker, annars skulle varje löpsedel vara av typen ”Vem tjänar mest där du bor?”.

Avslutningsvis tror jag dock inte att man ska förväxla det här med ”spänningssökande” eller ”kicksökande”. Det här är nåt annat, nåt mer svårfångat och universellt. Just därför svårare att erkänna och prata om, kanske. Att vilja klättra i ett isfall på Matterhorn kanske ses som lite knäppt, men nog är det lättare att ringa in, och liksom mer socialt acceptabelt än att sitta förväntansfull inför ett oväder som kan hota folk till liv och lem?

Jag betraktar mig själv som en synnerligen fridsälskande person, som dessutom har väldigt svårt att bli uttråkad. Jag skulle aldrig medvetet utsätta mig för fysisk fara för att få nåt slags kick. Jag tycker inte ens om att åka flygplan. Ändå sitter jag här och sneglar ut på gården efter tecken på tilltagande vind.

Än så länge regnar det bara.