Krönika: Hyllning till en syster


Min syster har varit svårt sjuk senaste året och eftersom hon står mig mycket nära har detta fått mig att tänka mycket på hennes betydelse i mitt liv. Att inte glömma att vara tacksam för varje dag hon finns och inte ta det för givet. Att göra mitt bästa för att finnas där när hon behöver mig och göra allt jag kan för att hon ska bli frisk igen.

Vi har starka band, och redan som barn stod vi varandra väldigt nära. Ett av de mer dramatiska minnena från barndomen är från den gången hon räddade mitt liv. Hon var bara 8,5 år och jag var nästan 10 år. Vi hade då nyligen emigrerat från vårt hem i norra Finland till den lilla byn Frövi nära Örebro. Det var vinter och mycket snö och kallt. I vår hemby som låg två mil från Rovaniemi betydde den sortens kyla och snö att det var tjock is på sjöarna.

På ån som rann genom Frövi var det till synes ett tjockt istäcke, vilket lockade mig att ta en promenad. Lillasystern som följde med var försiktig och gick på strandkanten, men jag traskade mitt ut på ån och utan att ha märkt det tidigare knakandet, så brast isen.

Minns bara att jag plötsligt låg i det iskalla vattnet och när jag försökte klättra upp på isen brast den hela tiden. Som barn hade vi sett på tv hur man tar sig upp på den. Det var som en film i huvudet som visade hur vi skulle lösa situationen. Jag ropade åt syrran att snabbt hämta en lång pinne och lägga sig på magen, åla sig fram försiktigt och sträcka den till mig. Hon sprang iväg och lyckades på ett underligt sätt att hitta en kraftig trädgren, och hon följde sedan mina råd och lyckades dra mig upp ur ån.

Det kunde gått mycket illa då det inte fanns några vuxna i närheten, men syrran visade på stor sinnesnärvaro och räddade mitt liv. Var hon hittade kraften att dra upp mig är en gåta, hon var mycket mindre än jag och med vattentunga kläder var jag inte lätt att dra upp. Efteråt har hon sagt att det enda hon tänkte på var att hon måste göra precis som storasyster instruerade. Det hela var över snabbt och inget mindre än ett mirakel.

Eftersom jag tror på att vi har levt många liv på jorden, så är det naturligt att tänka att jag och min syster har levt nära varandra tidigare. Att det råder en stark ödesförbindelse mellan oss; som gjort att vi både älskar varandra högt och som gjort att vi alltid hittat tillbaka till varandra efter meningsskiljaktigheter och fastän vi ofta levt mycket långt ifrån varandra.

Tanken går även till de andra systrarna som jag haft genom livet, medsystrar i liknande öden, hur de har skänkt mig förståelse, mod och styrka. Det har varit arbetskamrater, vänner, kusiner, eller andra medsystrar med liknande värderingar eller andlig syn på livet.

Andesystrar och medsystrar; de kommer i olika skepnader och kanske är det de som ger oss störst prövningar som är bland de viktigaste, då kan man ju lära sig saker och ting. Ibland måste det göra ont för att kunna förändras. Jag är oerhört tacksam för de medsystrar som jag lyckats behålla genom livet. Och ledsen för de medsystrar som betydde mycket för mig men som jag har tappat kontakten med och inte kan upprätta den igen.

Det är en sorg som finns där. Visst bleknar den och blir dovare, men lämnar helt, det gör den inte. Det är svårt att öppna en väg om den andra inte vill längre. Eller när man inte längre hittar henne i världen.

En syster kan förstå en utan ord och kan skratta gott åt ett skämt som inte ens var särskilt bra, bara för att det är roligt att skratta och vara tillsammans.

En syster kan säga de förlösande orden och vända något jobbigt till positivt. Muntra upp och lyfta en när man inte klarar det själv.

En syster eller medsyster är som det skira ljuset en regnig dag då solen spricker upp mellan molnen, eller som en gosig filt att värma sig i när man känner sig nere.

Jag är så tacksam för min underbara syster, som har lyssnandets gåva, ett tålamod utan dess like och som står stadigt på jorden. Hon har ett stort hjärta och en otroligt positiv syn på livet, en egenskap som värmer alla i hennes omgivning.

Jag tror att hennes förmåga att använda humor och skapa distans till sig själv har räddat henne och hjälpt även mig i svåra situationer. Till och med i en svår situation och under långvarig sjukdom har hon kunnat skratta åt det absurda i en eländig situation.

Min syster är på bättringsvägen idag, även om det går långsamt och med möda. Tänker att det kommer att bli bra till slut. Livet skulle vara så tomt utan henne och min innersta önskan och tro är att hon ska leva många, många år till.