Krönika: ”Hur gammal är man då?”
Krönikör Barbro Plogander.


Jag såg en serieruta häromdagen där det stod: ”Det var ju ett ruskigt väder på Valborg, men jag tänkte bara: ´Va’ skönt för polisen!´. Hur gammal är man då?”

Det är precis vad jag undrar när jag tittar i backspegeln, för det verkar som om jag levt flera liv under detta jordelivet. Jag ställde mig ovanstående fråga när jag nyligen tittade in på det till- och ombyggda stadsbiblioteket i Göteborg.

Vi var många som var nyfikna på hur resultatet hade blivit och alla aktiviteter de hade kört igång. Jag noterade plötsligt att det inte var så många invandrare där, i motsats till hur det är på det stora köpcentret nära Centralstationen.

Nu backar vi en massa år för att ni ska förstå vad jag menar.

Det var i mitten av januari månad, barmark och kallt. Jag hade fyllt aderton år den försommaren och var på väg till England för att öva upp mig i det engelska språket. Jag tänkte mig senare ett jobb på en båt, typ kryssningsfartyg; då skulle jag få se lite av den stora världen, var tanken.

Min mor skulle skjutsa mig från Norrköping till Göteborg, där jag skulle ta Englandsbåten till Harwich. Flyg var inte att tänka på, på den tiden. När vi närmade oss Hindås som ligger relativt nära Göteborg, var mamma tvungen att tanka Saaben, så vi rullade in på ortens bensinstation.

Då, för första gången i mitt liv såg jag en livs levande människa med mörk hudfärg. Jag hade ändå bott i det som då var Sveriges fjärde största stad. När jag tänker på det idag undrar jag just: ”Hur gammal är man då?”

Apropå idén med jobb på kryssningsfartyg så sprack den ganska fort. Det blev vinterstorm när jag åkte över Nordsjön, ingen trevlig upplevelse alls. Jag led av en förfärlig sjösjuka och marken gungade fortfarande ett dygn efter att jag hade kommit i land.

Nu var det ju inget märkvärdigt med händelsen vid bensinmacken och inget konstigt alls att finna att en del människor från Storbritanniens alla kolonier hade samlats på de brittiska öarna. Eller, när jag hade problem med halsen, att läkaren som gjorde hembesök hade indiska rötter.

Nu hoppar vi trettiofem år fram i tiden.

Jag höll på att arbeta ihjäl mig. När jag inte arbetade vilade jag och åkte ingenstans. Jag gick in i ”väggen” med dunder och brak och kunde verkligen inte åka någonstans. Det kan därför ha gått ungefär fem år då jag inte alls besökte köpcentret jag nämnde ovan.

När jag till slut lyckades ta mig dit tappade jag nästan hakan när jag klev nedför trappan från parkeringshuset. Var jag verkligen i Göteborg? Hur kunde det bli så här, så fort?

I Nordstan såg jag kvinnor i långa kjolar med hucklen runt håret och män klädda i svarta kläder. Inte hade jag snappat upp i min dimmiga hjärna, som inte ville fungera, att världen utanför Sverige hade blivit ännu galnare och att många fler människor var på flykt, från krig och annat elände.

Den stora flyktingströmmen hade förändrat stadsbilden i Sverige. Under de senaste åren har ännu ett nytt fenomen dykt upp i stadsbilden. Det sitter tiggare ute på gatan, unga, gamla, män och kvinnor, fattiga människor från östra Europa.

Det är inte bara människorna utifrån som förändrat Sverige utan många som levde här när jag var barn, var också tvungna att fly och det förändrade landet. De flydde när lantbruket inte bar sig och ortens industri lade ner – då var de bara till att flytta för att kunna försörja sig.

Sverige har genomgått enorma förändringar tycker jag, när jag ser i backspegeln, så återigen: ”Hur gammal är man då?”.

I lördagens SvD under kategorin Under strecket, läste jag följande: ”Många infödda svenskar är så rotlösa som om vi alla hade invandrat hit någon gång på 1960-talet – som om landet hade varit täckt av inlandsis ända fram till dess”. Är det inte sorgligt?