Krönika: Det här med partier
Krönikör Aron Lamm.


Demokrati sägs vara den sämsta styrelseformen, förutom alla andra. Winston Churchill lär ha sagt det, eller nåt liknande. Eller så var det nån annan som sa nåt liknande. Hur som helst, så här under supervalåret så börjar man ju fundera lite. Framför allt har jag funderat på det här med partier. Vad är det för nåt egentligen?

Det är två typer av uttalanden som hörts en hel del från partier på senare år som gör mig fundersam. Det ena kommer inför valet, vanligtvis som svar på frågan ”Varför ligger ni så dåligt till i opinionen?” och lyder ungefär ”Vi har inte nått ut med vårt budskap.” Det är nåt märkligt med det här uttalandet, för det är som om det inte lämnar öppet för att folk faktiskt inte tycker som partiet i fråga. Kanske har man visst nått ut med sitt budskap, det är bara att det inte är fler än så här som gillar det. Det ligger också en underton i det här uttalandet om man vill vara lite mer konspiratorisk. Det kan tolkas som ”vi har inte lyckats övertala tillräckligt många väljare om att det här är bra”.

Det andra uttalandet kommer efter valet, när det har gått dåligt. Då säger man, när man är lite mer öppet självkritisk och inte längre måste försöka upprätthålla en känsla av framgång, att man ”inte hade svar på folks frågor” och till detta lägger man ofta någon bisats som i stort sett betyder att man ska modifiera sin politik/och eller sitt budskap för att få fler röster nästa gång. Det här är det som verkligen får mig att fundera på vad ett parti egentligen är.

Jag tänker att den officiella, ytliga tanken med partier är att de ska stå för vissa saker, och sedan är det upp till väljarna att rösta på det parti som de tycker står för bäst (eller minst dåliga) saker. Om ett parti, som det här andra uttalandet antyder, snarare är ett gäng människor som gillar att ha makten, och som är redo att ändra det de står för, för att folk ska rösta på just dem, då känns inte den här formen av demokrati lika tilltalande längre.

Jag vet att jag både förenklar, säger självklarheter och målar upp lite av en nidbild här, men ibland är det värt att ta ett steg eller två tillbaka och titta på det som vi bara tar för givet. Det är väl trots allt ganska tydligt att partier i dag existerar som ett självändamål, snarare än att i första hand representera folket? De är stora, utbyggda organisationer med anställda, som får pengar av staten, och i toppen sitter människor vars huvudsakliga ambition är att bestämma. Därmed blir allt en fråga om att profilera sig, stärka sitt varumärke, och flytta sig åt höger eller vänster eller vad det nu är, beroende på hur man upplever att vindarna blåser, eftersom man till varje pris vill fortsätta att bestämma och fortsätta att uppbära statsstöd och leva vidare som organisation.

En gång i tiden hade vi en ståndsriksdag, som med dagens begrepp närmast skulle kunna liknas vid en församling av intressegrupper. Man hade bestämt att landet bestod av adel, präster, borgare och bönder, och så fick dessa grupper representera sina intressen i riksdagen. Ibland känns det som en enklare, och lite ärligare, lösning.