Krönika: Det blir inte alltid som man tänkt sig
Krönikör Barbro Plogander.


För ett par år sedan sålde jag mitt hus och såg mig följaktligen om efter något annat att placera mig och mina prylar i. De nya ägarna hade ingenstans att bo så jag lovade att de skulle få komma in i huset redan sju veckor efter köpet.

Nu för tiden finns det inga bostadsbolag som förmedlar hyreslägenheter som de gjorde när jag flyttade till Göteborg i en nu svunnen tid. De har gjort det så komplicerat nuförtiden; stå i kö och samla poäng. Ska man köpa lägenhet ska det budas och det drar ut på tiden. Så hur skulle jag få tag i en lägenhet med kort varsel?

Det fanns dödsbon som var säljare och en av lägenheterna hade legat ute länge, de ville kanske ha avslut på den utdragna försäljningen och äntligen få pengarna i handen, tänkte jag. Den råkade dessutom ligga i äldsta dotterns område så jag åkte dit och tog en koll.

Den låg i suterrängplanet och hade uteplats med rabatter runt om. Jag såg att när träden som stod framför var avlövade skulle jag ha fin utsikt, en hel lång horisontlinje. Det blir bra på vintern och gör den mindre långtråkig, tänkte jag. Runt mitt gamla hus hade jag en hög granhäck, alltså ingen utsikt alls.

Markplan, det blir bra tänkte jag, som nu vilken dag som helst skulle bli före detta trädgårdsinnehavare. Jag köpte lägenheten och fick tillgång till den några dagar senare. Nu gick det undan med byte av bostad.

Jag acklimatiserade mig i lägenheten. Så en dag var jag trött och lade mig på sängen för att vila och efter en stund hörde jag oväsen. Jag brydde mig inte om det utan låg kvar men oljudet blev högre så jag gick upp. Det visade sig vara en inbrottstjuv som försökte öppna ett fönster vid uteplatsen, för att ta sig in där.

En del är lite korkade och den här var en sådan. Nu sitter han inom lås och bom för att med sin speciella hatt på huvudet, ha gjort ”hembesök” i många lägenheter, butiker och institutioner i byn.

Vad jag inte visste eller rättare sagt inte hade tagit reda på, var att det planerades ett husbygge mitt framför mitt nya hem. Och nu är det dags. Motorsågen har låtit i flera dagar och en massa träd som fåglarna har sjungit ifrån har nu försvunnit. Det ska byggas två hus där och byggarna sätter igång med jobbet efter semestern.

Så var det med det. Nåja, jag fick i alla fall njuta av den långa horisontlinjen i två vintrar, inte fy skam.

Igår ringde jag till dottern som bor i närheten för jag ville dit och fika, men hon och sambon var ute med motorcyklarna. De var på väg till hans hus i skogen, dit jag inte kan vägen, men de råkade just då vara i Kinna för matinköp. Det blev fart på mig.  Jag fick tag i plånbok och bilnycklar och stack iväg till mötesplatsen, för de skulle köra först och jag efter.


Är det kanske dags att skaffa sig ny utsikt frågar krönikören. (Foto: Barbro Plogander / Epcoh Timed)

Är det kanske dags att skaffa sig ny utsikt frågar krönikören. (Foto: Barbro Plogander / Epcoh Timed)

Det blev några avkopplande timmar därute i skogen, vid huset som ligger alldeles vid en sjö, med ett par trevliga tuppar och en vacker höna och många goda smultrun att stoppa i munnen. I sjön hade grannens kor gått ut och bara stod där med vattnet en decimeter eller så, uppför benen. De kan vara där i flera timmar, sade dottern. De var ena riktiga sjökor det!

När jag kom hem upptäcker jag att jag inte hade stängt balkongdörren, den stod vidöppen. Om jag nu tror på ödet betyder det att jag ska vara öppen för andra bostadsalternativ? Skadar väl inte att hålla utkik efter bättre utsikt.