Valfrossan har infunnit sig! Politiker och medier slåss om tolkningsrätten till verkligheten, och i praktiken är det ingen av aktörerna som gynnar oss väljare. Vi blir snarare åskådare till en uppvisning där medierna jagar klick och dramatik, medan politikerna nervöst trampar omkring i rädsla för att förlora fotfästet. Varje ord vägs på guldvåg, varje utspel är kalkylerat för att maximera uppmärksamhet snarare än förståelse. 

Alla partier kämpar för att synas, framstå som relevanta och undvika att reduceras till stödpartier i någon annans maktspel. Magdalena Andersson, Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson slåss om ledarrollen i svensk politik. Andersson har enligt opinionsmätningarna störst förtroende. Åkesson knappar in, medan Kristersson famlar i ett alltmer osäkert läge. Det muttras internt om hans ledarskap, men någon öppen kritik vågar förmodligen ingen rikta före valet. Istället får Andersson stå för attackerna – hon beskriver honom som både oduglig och som en fara för landet.

Samtidigt har Åkesson tagit ett kliv framåt. Han talar öppet om ministerposter och till och med om statsministerrollen – något som för bara några år sedan var otänkbart. En majoritet av väljarna är enligt undersökningar fortfarande emot detta, men om Socialdemokraterna gör honom till huvudfiende kan det hända att han får samma gräddfil som tidigare, om de fortsätter att utpeka honom och partiet som rasister och främlingsfientliga.